Då är det inte bara att flytta
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En fotbollshuligan som jag tappar lätt omdömet.
Så därför börjar jag med något jag hörde på radion när jag torsdag-fredag var i Stockholm och hjälpte min yngsta dotter sätta upp tre hyllor, ett hopfällbart väggfast matbord, en spegel och en liten hylla i hallen för handskar och annat.
Då, i radion, berättade man om upptäckten av en ny galax. Jag kom in lite sent i själva rapporteringen och missade en mängd detaljer, men jag hajade till när reportern sa:
- Den ligger bara 150 miljarder ljusår från jorden!
Bara? Etthundrafemtio! Miljarder! Ljusår!
För säkerhets skull slår jag upp ljusår i mitt lexikon. Och mycket riktigt: Ljusår, den sträcka ljuset tillryggalägger på ett år.
Minns då plötsligt min tid som fotbollstränare för ett pojklag i Hansa-Hoburg. En mamma i Visby AIK skällde ut mig för att hon, en gång om året, var tvungen att skjutsa sin son ända till Burgsvik där vi spelade våra hemmamatcher. Sexton mil fram och tillbaka.
Ett-hundra-femtio-miljarder ljusår säger jag bara!
Lite fotboll blev det i ovanstående, men det räknas inte.
Däremot räknas att jag fortfarande är både förbannad och besviken på damerna, som på ett sådant pinsam sätt förlorade mot Norge i går kväll. Förlora är en sak, men att på högsta elitnivå göra det på grund av nonchalans och dålig inställning är enbart pinsamt. Urusel reklam för damfotbollen som hela tiden, helt berättigat, ropar efter större utrymme i press och TV. Och när de väl får det visar de upp sin allra sämsta sida.
Bara det nu inte blir lika pinsamt i kväll när Sverige möter Ungern!
Jag är fullt medveten om att sport, i synnerhet fotboll, engagerar mig på ett sätt som nog inte är riktigt hälsosamt. Jag tar det alltför personligt och i svåra stunder (som Sveriges förlust mot Senegal vid VM 2002 och det usla EM:et i Österrike 2008) orsakar det akuta depressioner och då är jag nästan inte kontaktbar under minst ett dygn.
Mina tre yngsta barn hade länge samma slags engagemang som jag, men efter Hammarbys första (följt av många) SM-finalförlust i bandy deppade min äldste son ihop till den milda grad, att han på hemväg från finalen i Uppsala steg av tåget vid Arlanda och tog första flyg hem till Malmö. Trots att vi hade planerat gå ut och äta i Stockholm på kvällen.
Sedan dess är hans idrottsengagemang måttligt och hans bror och syster har nu intagit samma hållning. När jag i halvtid i dammatchen (2-0 till Norge), förtvivlad och arg, ringer min dotter och beklagar mig är hon på väg ut för att fika med en kompis.
- Vem bryr sig? säger hon.
Jag var i Stockholm när regnet och tromben drog fram. Tromben kom aldrig hit där vi bor, men var och hälsade på vid min äldsta dotters hus i Hamra. Grannens päronträd rycktes upp med rötterna och inne på deras egen gård virvlade trädgårdsmöbler och en studsmatta omkring som om de var torra lätta höstlöv.
40 millimeter regn var naturligtvis välkommet på den här snustorra delen av ön, inte minst för svampen som ännu inte förmått ta sig upp för plockning. De kanske sätter fart nu. Men jag förstår om de i Hamra, som drabbats av förödelsen, fullständigt skiter i min svamp.
En gång har jag sett en tromb. Jag var med mina två söner i en park i Stockholm, när jag plötsligt hörde ett märkligt vinande ljud. Samtidigt såg jag en virvlande spiral, fylld med löv och små grenar, dra fram kors och tvärs genom parken. Den rörde sig inte snabbare än att vi lätt kunde springa bredvid den en lång stund innan den plötsligt upplöstes och försvann. En mycket märklig upplevelse.
Kanske var det bara en virvelvind?
Min 96-årige far har just anlänt. Han behöver komma hem till Gotland
ibland och nu ska han vara här i tre veckor.
Jag tror han känner sorg i hjärtat över att han inte har möjlighet att bo här året om, nu när hans återstående tid är begränsad och hemlängtan stor. Men det är som det är. Hans hustru bor numera på ett äldreboende i Lomma och pappa bor i sitt hus som han själv byggt. En son och tre barnbarn och en granne som han tycker mycket bra om, sin säng, sina prylar, sina papper ordentligt insatta i pärmar, fjärrkontrollen till TV:n som han nu äntligen förstår sig på...
Allt är invant och bekvämt där hemma. Och då är det inte bara att flytta, även om hjärtat längtar.
Ett dygn senare:
Ja, ni vet hur det gick. Zlatans mål i de sista skälvande sekunderna och hela Fiket (vår hemmaplan) exploderade i hysteriskt glädjebärsärkeri.
Mitt hotande dygnslånga svårmod har nu omvandlats till en hundraprocentig övertygelse om att Sverige kvalificerar sig till VM. Det finns inte längre några hinder. I alla fall inte just nu innan nästa depression.
Det blev nog lite väl mycket fotboll ändå?
Och det där med etthundrafemtio miljarder ljusår. Kanske var det bara etthundrafemtio miljoner?