Snabbhojande individer, med pluggar i öronen och ögonen på mobilen, har blivit ett tyst hot mot fotfolket.
Det är tråkigt att ett gammalt, beprövat och dessutom miljövänligt fordon som cykeln har blivit en trafikfara. Tänker naturligtvis på dessa batteridrivna saker som kan komma upp i hastigheter som bara kunde uppmätas i gamla Tempobacken. Dessutom är det inte ovanligt att dessa tystgående faror styrs av typer, blinda för allt annat än sina mobiler.
Väntar bara på att få se den första som far rätt in i en lyktstolpe och spräcker skallen. För att sedan vakna upp ur koman, tre veckor senare och fumla efter hörlurarna på den omplåstrade skallen. Den unge läkaren, med trendig skäggstubb och tatueringar, ler lugnande och säger att ”krösbrädan” klarade stolpträffen, men att det finns en hel del att ta igen på ”fejjan”. Patienten begrundar yrvaket denna, både bra och dåliga, information och ber honom hämta mobilen. På stört! Skallen är väl ännu inte helt okej när Facebook poppar upp. Sanning att säga så känns hjärnan som om den körts genom en dokumentförstörare. Någon oro för cykeln föreligger inte. Det går att fixa en ny. Finns alltid någon disträ typ som glömt att låsa.
Förlåt denna utflykt i fantasin. För att slippa uppleva detta skräckscenario så väljer man naturligtvis att vandra på de mera kuperade naturstigarna. Betydligt säkrare, men inte helt. Som vuxen ur marken kommer en Fåglumklädd tönt flåsande. Nu har man hamnat i terrängcyklarnas förlovade land. Och där ska det gå undan över stock och sten. Denna typ av fordon förefaller inte ha tillfört mänskligheten något gott. Förbannat onödiga, om du frågar mig. Opålitliga hundar är ett annat orosmoment, som lämnas därhän denna gång.
Var ska man ta vägen, utan att vara i vägen? Ska man göra som Tarzan, svinga sig fram i lianer? Denna idé faller platt till marken eftersom det råder stor brist på lianer, åtminstone på Södra Hällarna. Man får ta en paus och tänka över sakernas tillstånd. Möbelgruppen intill Plågan är ett bra ställe för kontemplation. En morgon var platsen översållad av ölburkar och tömda livsmedelsförpackningar. Sånt får man stå ut med sommartid, dessvärre. Värre var att möblemanget hade förvandlats till kaffeved. Sönderslaget!
Det sitter ett gäng en vacker sommarkväll i landets mysigaste lilla stad. Delar några Heineken och en matbit. Rostbiff och potatissallad. Chips med kajpsmak. Sockersuget stillas med ett halvdussin påsar Polly. Solen är på väg ner. Ingen mygg som stör. Hamnen, med dess nattliv, hägrar några olympiska spjutkast bort. Vad är det som får gruppen att uppträda som en samling lågtstående varelser på permission från zoo?
Äh, grubbla inte på detta. I dag är det Kräklingbo som gäller. Vi ses!