Jag tar fram ett skolfoto från lågstadiet. Klassen står uppställd på skolgårdens grusade fotbollsplan, vi har solen i ögonen för de flesta av oss ser ut att kisa en smula. Jag kan inte minnas när bilden togs men jag minns den polotröja jag har på mig för det kliade alltid så mycket på halsen.
Det var en annan tid, sjuttiotal, skoskaven gjorde brännande ont för det här var innan compeeden fanns och den som var förkyld fick långt före nässprejens era stå ut med veckovis med nästäppa.
Vem var jag då? Jag menar i andras ögon?
Förra veckan intervjuade jag Ayman Aboulaich här på Du&jag-uppslaget, en intervju om att vända åter till en plats för att upptäcka att man passerat spårlöst förbi.
Tio år senare, Ayman som ringde på hos en kamrat han tog sällskap med till och från skolan för att inse att kamraten inte mindes honom alls. Som en mardröm, beskrev han det i intervjun. Att vara ingen, att berövas en del av sin rot.
Det är efter den intervjun jag tar fram mina gamla skolfoton, de finns sparade i en plastmapp, från lekis ända upp till studentfotot där jag står med min vita mössa med hela livet framför mig.
Jag stryker med fingret över raderna av barn, provar mig fram till namnen; Mats, Marina, Susanne, Marie, Rolf, Christina, Eva, Sören...och så tar det stopp. Ulf? Kan det ha varit Ulf? Nej, jag är inte säker. Ytterligare några gånger samma sak, hågkomsterna sviker och minnet är blankt.
Var blev de av, alla dessa barn? Några av dem har jag fått kontakt med via sociala medier, desto fler minns jag men några har seglat ur min sfär för att aldrig återvända.
Jag får ett mejl om Ayman-intervjun från flitige mejlaren Göran Hallberg, han skriver, ungefär: ”Intressant, det där. Alla klasskamrater du haft, du minns dem som de var då, men minns du dem nu? Och hur minns de dig?”.
Ja, hur? Om de gör samma sak, om de också drar fingret över det där fotot som de har sparat i någon låda, där fröken Birgitta sitter med poplinrock och tidstypiska glasögon, vem är jag för dem då?
Är jag den blyge, tystlåtne, han som skulle få stryk på rasten? Eller som han som så småningom fick sin byline i ortens lokaltidning?
Jag är en av så många som lämnade staden där jag växte upp och skapade ett nytt sammanhang. Kanske är jag också den där ”ingen”? Hm, jag tycker mig känna igen honom, men jag är inte säker.
Med behållning läser jag varje vecka, precis som många andra, ”Vi i ettan” här i GT. Förväntansfulla ungar på väg ut i livet som berättar vad de ska bli när de blir stora.
En gång framöver är det de som tittar på sina gamla klassfoton och både minns och inte minns.