Buttle kallades för Gotlands köldcentrum
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Wilhelmina var den legendariska restauratrisen som gjorde om sitt ståtliga hem till lyxhotellet Foresta på Lidingö.
"Märkligare kvinna har aldrig funnits inom den svenska hotell- och restaurangbranschen", skrev tidningen.
WILHELMINA SKOGH var född i Rute 1840. Fadern var skollärarare och hette Wahlgren, modern kom från den kända släkten Broström från Broa på Fårö. Morfar var storbonde och strandridare på Fårö. Fadern dog då Wilhelmina var liten och därför växte hon upp i mormoderns hem på Fårö.
Hon var bara tretton år när hon gav sig iväg till Stockholm och fick jobb i en leksaksaffär. Där stannade hon inte länge, en dag gick hon förbi restaurang Strömparterren; där ville hon vara och där började hennes bana inom restaurangbranschen. 24 år gammal blev hon antagen vid SJ och året därpå hade hon etablerat sig till hotellinnehavare. För den som ville bli chef gällde det att lära sig yrket från grunden, sade hon och det hade hon gjort.
Under Stockholmutställningen fick hon ta ledarskapet för utställningshotellen, hon fick ansvaret för Grand hotell och 1908-1910 byggde hon villa Foresta som privatbostad men den ingick sedan i restaurangrörelsen.
Wilhlmina var en föregångare på flera området. Hon vurmade tidigt för grönsaker i sina kök och anlade själv en grönsaksträdgård och byggde växthus för att få de grönsaker och blommor hon ville ha.
"Gotland vore ett idealland när det gällde frukt, blommor och grönsaksodling, Gotland borde ha ett särskilt torg i Stockholm och ditsända sina produkter med ångbåt varje dag" skrev Wilhemina och uppmanade unga trädgårdsmästare på ön att tänka på detta.
Wilhemina var gift med vinhandlare Per Vilhelm Skogh. Hon dog 1912 efter ett framgångsrikt liv och till Foresta kom folk från hela världen.
HAN FYLLDE 78 ÅR men tillverkade alltjämt 25 spinnrockar varje år. Oskar Pettersson, Bomunds i Hammaren, När var den ende produktive ruckmakare som fanns kvar på Gotland för 50 år sedan. Längre tillbaka fanns det i stort sett en i varje socken, skev Gotlänningen i början av januari 1958. Varje dag stod Pettersson sin höga ålder till trots i sin lilla limdoftande verkstad.
Efterfrågan på spinrockar var så pass stor att han svårligen kunde tillfredställa alla kunder, trots att han gjorde 25 stycken varje år.
Efterfrågan skulle kunna tyda på att verksamheten vid spinrocken inte tillhörde en döende kultur, men det vore att dra förhastade slutsatser, spinrocken köptes nämligen som prydnad i finrummet, enligt Gotläningen.
Oskar Pettersson spinrockar var nämligen små konstverk, prydda med betsade och fernissade delar och med smakfulla dekoreringar i guldbrons. Allt för det facila priset av femtio kronor. Fem dagar gick åt för varje spinrock, som bestod av hundra delar.
Yrket hade gått i arv från far till son, men nu var det ingen som skulle ta över eftersom Oskars båda söner hade andra yrken. Kanske anledningen till att han själv fortsatte så länge han orkade.
Själv började han i tioårsåldern vid svarven. På den tiden fick man en tia för varje spinnrock. Då blandades färgen med kimrök och kalvblod. Det gjorde att den aldrig blev riktigt luktfri. Förr hade han fått trampa svarven själv men på senare tid hade han tagit elektriciteten till hjälp.
I ungdomen hade Pettersson åkt till USA men återvänt till När efter några år. Några spinnrockar hade han levererat dit över, men det var ingen lönande affär eftersom tullen tog det mesta.
BUTTLE VAR MÄRKLIGT i ett avseende. Det överträffade alla andra socknar på Gotland då det gällde kylan. Ändå sa Buttleborna att de frös mycket mer då de besökte stan. Gotlänningen medarbetare Ola Sollerman hade besökt Österby i Buttle som kallades för öns köldcentrum, det var nämligen därifrån som tidningarna hämtade sina köldrapporter.
Tidningens utsände tyckte det var svinkallt och fick värma sig med kaffe och hembakta bullar, men blev överraskad när Ingrid Wallin, dotter i huset, sa att Buttleborna frös mycket mera då de besökte Visby. Det var mycket råare och kallare luft i stan, betydligt torrare i Buttle.
Helny Bergvall som bodde i ena kanten av Altheime-myren hade gott minne och hon kom ihåg 1942 då det var 36 grader kallt. Då kunde man tala om kyla. Systemet fick stänga i flera dagar för att det inte gick att få hit någon sprit.
Helny Bervall kom även ihåg hur besvärligt det varit att få hem jäst och karbid vintern 1940, som också var en hård vinter med snö upp på halva fönstren vid Häxarve.
HÄSTEN HADE sedan några år tillbaka betraktats som ett avslutat kapitel på Gotland, men plötsligt hade det svängt igen. Hästen var på väg tillbaka, framför allt i skogen. Plötsligt var hästen ett nytt kursämne på länets skogsbruksskola "Med hästen i skogen".
Hästredskapen hade på auktioner betraktats som kurositeter och betalats därefter. Men de stora skogsbolagen hade nu kommit underfund med att hästen var billigare och smidigare än en traktor.
Skogsbruksskolan i Fröjel anordnade veckoslutskurser om hästens användning i skogsbruket. Hovslagare Tore Lundgren, Eke, instruerade i hovslageriets snart utdöda konst. Kursprogrammet innehöll redskapslära, lastning, hästvård med mera.
Länsskogvaktare Bengtsson var övertygad om att det skulle bli svårt att få tag på bra arbetshästar framöver och att det nuvarande avelsmaterialet inte skulle räcka till.
EN BONDE som gjort sig känd som en duktig, framsynt och energisk lantbrukare var Johm Malmros, Kvie i Martebo, född i Hangvar. Han fyllde 70 år i januari 1958.
John Malmros var en man som vågade ha egna åsikter och framförde dessa i tidningsartiklar. På äldre dar ägnade han sig mycket åt hembygdsforskning med speciellt inriktning på näringslivet under de senaste trehundra åren och han skrev en förnämlig redogörelse för Martebo sockens utveckling under samma tid.