Björnlokan gjorde, lika lite som nattflyet på Sudret, inte en fluga förnär. Inte så länge den hölls i herrans tukt och förmaning.
Sedan hände det som biologen och professorn Stig Larsson vid Sveriges lantbruksuniversitet kallade "utbrott", när han skulle reda ut tallprocessionsspinnarens liv och leverne. Vid någon tidpunkt uppstod ett för tallprocessionsspinnaren sällsynt gott läge, när den kunde föröka sig på ett sätt som sedan länge sker mest hela tiden nere runt Medelhavet. På liknande vis tog sig björnlokan i något gynnsamt läge långt utanför staketet. Där omvandlade den sig till livskraftigt ogräs med praktiskt taget odödliga rotsystem och frökorgar stora som tallrikar. De taggiga bladen började dyka upp lite varstans och kunde bilda enorma bestånd.
Saften från björnlokan orsakade stora, vätskande blåsor, precis som vid svåra brännskador. Inte på alla, men på en del. Jag minns fortfarande hur upprörd jag blev när fyraårige sonen kom hem och visade upp sin lilla brunbrända arm täckt av blåsor.
Björnlokan hade stungit honom. Dumma, dumma blomman.
Ingen behöver tala om för mig att jag är ny på ön, jag vet, jag vet. Jag har aldrig sett en tallprocessionsspinnarlarv i mitt liv, än mindre kört i ilfart mot vårdcentralen i Hemse med allergidrabbade barnbarn som har hysteriskt kliande utslag över hela kroppen.
Men jag förmodar att larverna - precis som björnlokorna i sydligaste Sverige - länge var ett pittoreskt inslag i tallskogen på sydligaste Gotland. Att larverna rentav tedde sig rätt gulliga när de bildade små, blåblänkande tågsätt. Det måste ha hänt även på den tiden att de larverna osynligen sköt ur sig ett antal miljoner små hullingförsedda pilar i storleken någon tiondels millimeter? Att det obegripligen kliade och blåsade sig på huden på somliga, fast ingen visste varför? Att detta hände ibland om somrarna på Sudret, och det var ingens fel utan det var bara så det var?
Det var intressant att lyssna till professor Larsson. Öja bygdegård är ett stiligt minnesmärke över det idogt folkbildande femtiotalet, med stapelbara trästolar och hela köret, och det var fantastiskt att vårsolen sken som vansinnig därutanför och härinne satt folk som ville lära sig mer. I flera timmar! Utan paus! Utan att zappa!
Stig Larsson visste mer än de flesta om tallprocessionsspinnaren, men han sa också att om det finns sisådär 15-20 000 växtätande insektsarter i Sverige så är det kanske något tjugotal som alls syns. Resten lever sina hemliga liv och, tillade Larsson mycket torrt:
-Det är extremt svårt att först studera något som knappt finns och sedan förklara varför det plötsligt finns så mycket.
Stig Larsson kallade tallprocessionsspinnarlarverna ömsom för "gynnare", ömsom för "kräk". Han beskrev livfullt hur göken påstås bita av huvudet och suga ut innanmätet på larverna när de sitter och solar sig på tallskotten, men att de flesta fågelarter dessvärre finner den terpenstinna larven himla otäck i smaken. Larsson fortsatte med att beskriva hur larverna håller ihop familjevis när det är dags att gräva ner sig och bilda kokonger, vilket gjorde mig förundrad över allt som krypforskningen förmår ta reda på. Men när han sa att larverna saknar medfödda grävredskap utan i stället taktfast slår huvudena i marken tills de är tillräckligt långt nere, blev jag full i skratt. Jag kunde se larverna för mig, de små gynnarna.
Tills jag mindes hur gärna små barn skottar runt i solvarm sandmark om sommaren. Hur obehagligt det skulle kännas att se barnet med hink och spade och veta att små ilskna larver kunde gå till attack. Hur urtrist det vore att ha ont om vatten till att börja med, och sedan få veta att det som hjälper mot kliandet är att duscha, duscha, duscha. Särskilt om man redan vet att detta är lögn.
Ju längre mötet fortgick, desto fler och kraftigare blev känslouttrycken i Öja bygdegård. Jag är ny på ön, jag vet, jag vet, men för mina öron lät det ganska exakt som det brukar lite varstans i Sverige, när sommarbor höjer rösten. Eftersom det inte anses riktigt passande att kräva för mycket när man faktiskt betalar skatt någon annanstans, hänvisar sommarborna gärna till de fastboendes besvärliga sits:
-Vi kan ju alltid åka härifrån, men
Det tycktes mig att de som talade gotländska gnällde mindre över naturens ofog och hade mer drastiska förslag. En föreslog att hela tallskogen skulle brännas ner. Inget käk till larverna! En annan tipsade om en spansk lindring mot larvernas angrepp, Stålmannen-salva. Effektiv! En tredje var besviken över att inte en enda djurrättsaktivist infunnit sig. De brukar ju nå resultat!
Själv håller jag på Larsson. Tror han att tallprocessionsspinnaren snart försvinner lika gåtfullt som den dök upp, blir det säkert så. Annars får sommarborna väl börja ta semester i december.