Bortskämda barn och tragiske John
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Pang, mitt saftglas flög mot dörren. Skulle jag diska när nya numret av Veckorevyn kommit ut, sällan.
Så hjälpsam hemma var man som tonåring. Och odugligheten satt kvar länge efter flytten till den första egna lyan. Minns fortfarande med vämjelse den gråaktiga, smaklös sörja i konservburk som kallades pyttipanna och som värmdes på plattan i pentryt.
Ung och bortskämd var man precis som i den nya teveserien där tio unga vuxna ska bo ihop och klara sig utan sina hembiträden till föräldrar. Laga mat, städa, sköta pengar, allt sådant vardagligt.
Med halvt förträngda minnen av den egna karaktären i ungdomens vår är det svårt att känna sig tolerant. Hur har dessa tjugoåringar mage att bo hemma som på hotell med all service utan att betala för sig.
En pappa ber ödmjukt dottern att “som vanligt" kasta smutstvätten på hallgolvet så han kan få ta den till tvättstugan.
Dessutom ställer han generöst upp med färdtjänst och kontokort för klädinköp. En mamma bilar sex mil för att vid dörren leverera frukostbröd till dottern som ligger och drar sig i sängen. På ett skåp sitter en lapp om att man ska tänka “posetiva tankar". Men det gör man inte, man tänker bara negativa inför all lättja, bristande omtanke och lojalitet.Fördärvar de överbeskyddande föräldrarna sina vuxna barn? Ja, inte lär de göra dem en tjänst i alla fall.
För hur ska de klara sig senare i livet, vilken partner kommer att stå ut med deras uppförande, vilka arbetsgivare. En psykolog anade djupare förklaringar till föräldrarnas släpphänta inställning. Bottnar det hela i att de känner sig ensamma, vill bli älskade alternativt kompensera för tidigare brister. Men, påpekade någon så klokt, att ge service och att ge kärlek är olika saker.
Nu bor som sagt alla dessa bortskämda barn tillsammans i ett hus där de får klara sig utan mammas och pappas tjänster. Början var som väntat ganska misslyckad. Vattnet tog slut av allt onödigt duschande, disken svämmade över, jobbdebuten inom slakteribranschen ingen succé.
Låt oss hoppas att det i framtiden inte går så illa som för John Hall den yngre, född 1771, son till en stenrik grosshandlare i Göteborg med samma namn.
Lille John var pappans ögonsten och skämdes bort något alldeles kolossalt. Allt han pekade på fick han, alla dumheter accepterades. När pappan dog 1802 fick han överta firman som efter några år av vanskötsel och dåliga tider gick i konkurs.
Den stackars John var konstnärligt begåvad men saknade affärssinne. Kollrig som en häst, envis som en gris, enligt samtida. Sina sista år framlevde han i Stockholm och dog utfattig ovanpå en bakugn i en bagarstuga på Norrtullsgatan där han sökt skydd och värme mot vinterkylan.
Detta tragiska människoöde skildras i boken “John Hall" av Sophie Elkan och utkom första gången 1899. Kan rekommenderas.