Sedan jag tog kofferten och drog ut på mitt journalistäventyr har jag inte funderat så mycket på Gotland, men för några dagar sedan började jag att längta hem. Hemlängtan som infunnit sig är enorm så jag måste å det snaraste hem och ladda batterierna och glädjande nog ligger det en liten och välbehövlig gotlandstripp på lut nästa vecka. Samtidigt som alla jädrans höstförespråkare tävlar i vem som kan posta den gulaste lövhögen på Facebook tycker jag att detta är den absolut jävligaste tiden på året. Inget undantag i år men just nu finns det faktiskt fog för att vara lite skeptisk. På kort tid har det varit dödsfall i min närhet, tandutdragning och funderingar utan svar på vad som händer efter studierna. Nog med gnäll för allt är inte nattsvart utan jag har ju faktiskt också sett en hel skrälldus med bra livemusik senaste månaden.
Först såg jag Soundtrack Of Our Lives uppbackade av Gävle symfoniorkester för att veckan därefter, tillsammans med bästa vännerna, bevittna Graveyards turnépremiär. Sedan bjöds Sundsvall på finfrämmande då Riddarna stannande till för en spelning. Har sagt det förr och gör det igen; det är sköna grabbar i det bandet. Trots att samtliga band har gjort fantastiska grejer finns ingen av dem med på veckans lista. Idag trängs istället låtar som fungerar bra när jag är förbannad, ledsen eller bara vill gallskrika rakt ut. Vad har ni själva för favoriter inom uppförsbacke-temat?
Black Flag – Nervous Breakdown, 1978. Denna pärla är från tiden före tjurnacken Henry Rollins tog över micken i bandet. Makalöst gott driv i låten och ni som inte nöjer er med originalet kan googla Turbonegro + låttiteln, så bjuds ni på en liten rolig filmsekvens där bl.a. Ebbot gästar.
Nick Cave & The Bad Seeds - The Mercy Seat, 1988. Levande ljus, rödvin och Nicke Grotta är en bra mix när jag känner mig deppig och förvirrad.
Neil Young – Too Far Gone, 1989 (1977). Det kunde i princip ha blivit vilken annan Neil Young-låt som helst men den här passar mig bra just för tillfället. Eric Palmqwist med tillbehör brukar bjuda på en finfin version av låten när våra vägar korsas. Vem, mer än Neil och Dylan, kan göra fantastiska låtar för att, som om ingenting hade hänt, ge ut dem 10-12 år senare?
Thåström – Kort Biografi Med Litet Testamente, 2009. Sveriges störste artist ska givetvis vara med på listan. Den här låten har genom livespelningar vuxit till en av favoriterna. Mästerligt kort och gott. Fråga: borde inte Thåström vara kvalificerad för en spelning på Wisby Strand någon gång?
Queens Of The Stone Age – Regular John, 1998. Dagen före millenniumskiftet blev jag, i en skivaffär i Paris, totalt knockad av den här låten. Efter en del språkbekymmer lyckades jag till slut få snubben bakom disken att visa upp skivan som spelades. Den icke engelskspråkige fransosen höll då upp debutalbumet till stonerrockens främsta företrädare.