Jag lyssnade på David Bowies nya låt ”Where are we now?” flera gångar när den gavs ut i tisdags och jag tyckte mycket om den. Jättebra. Stillsam, melankolisk, av en man som möjligen trott att livet var över, han fick ju en hjärtattack härom året, men som i alla fall lär vara medveten om att det är på väg åt det hållet.
”Where are we now?”, var är vi nu? En undran som egentligen alltid är lika aktuell för alla. Var är vi i tillvaron? Hur ser världen ut? Vad är det för samhälle vi skapat runt om oss?
Jag drog försiktigt av etiketten på en billigare LP och placerade den istället på Bowies dubbelalbum ”David Live”, skivhandlaren gick på bluffen och jag sparade därmed rätt många tonårskronor.
Jag har snattat en bandyboll också, men det är mina enda brott i livet, frånsett en fortkörning som kostade tvåjävlatusenåttahundra spänn (samt alla andra fortkörningar som jag inte blivit stoppad för, så klart).
Liveljudet på det albumet lät så...vuxet.
Bowie var en av mina mest trogna följeslagare under 70- och det tidigare 80-talet. Albumen ”Diamond Dogs” och coverskivan ”Pinups” är mina favoriter, den sistnämnda upptäckte jag på biblioteket i staden där jag växte upp. Där gick att höra en LP i ägglurarna medan man bläddrade i ”Tintin” eller sögs in i ”Anne Franks dagbok”.
På ”Diamond Dogs”, på vars omslag han är häften hund och hälften människa, finns hans bästa låt i min värld: ”When you rock’n’roll with me”. En storslagen ballad som jag ännu har kvar att dansa tryckare till.
”20 000 people cross Bösebrücke” sjunger han i ”Where are we now?”. Bösebrücke, den första checkpointen som öppnades när muren föll. Bowie är tillbaka i Berlin, på Potzdamer Platz, på nattklubben Dschungel på Nürnberger Strasse, existentiella funderingar hos en man vilsen i tiden.
En gång, på 70-talet, uträttade han storverk där med albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger”.
När jag en gång var i London sökte jag upp platsen där omslaget till ”Ziggy Stardust”-skivan är fotograferat. Jag borde resa till Berlin också och gå på Davids gator där.
Jag såg Bowie på Ullevi 1983 på hans ”Serious Moonlight Tour”. Det var när han var het med ”Let’s Dance”. Carola satt på VIP-läktaren på motsatta långsidan, jag såg henne i kikare, hon hade nyss slagit igenom med ”Främling” då.
Jag har sällan köpt souvenirer när jag varit på konsert, men i stugan i Småland hänger en halsduk på väggen från just den dagen. Där finns även en Lundell- och en Neil Young-halsduk.
Jag har nästan alla Bowies album, de flesta på LP. Jag ser fram mot nya skivan ”The next day” som ges ut i mars. Det finns så mycket vackert i åldrandet, i röster som levt.
Magnus Ihreskog