Bitsk hälsingska och rädda hundar
När jag var nyinflyttad på Gotland kände jag mig ofta förnärmad av att i folkmun bli ihopkletad med den formlösa massan "fastlänningar".
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu, efter snart sju år på ön, har jag vant mig. Resignerat, kanske. Jag tycker fortfarande det är respektlöst att bunta ihop så många så unika individer till fastlänningar, men jag inser onekligen den praktiska nyttan. Inte gotlänning = från Någon Annanstans. Inte vi = dom. Och sådant gillar ni ju. Gotlänningar. Nä, jag är inte bitter. Bara lite bitsk, just nu.
Apropå det är det med rädda människor som med rädda hundar. De är obehagliga att vara nära, för de sprider otrygghet och skapar frågetecken. Fördelen för en otrygg hund är att den, i en bra flock med bra ledarskap, får hjälp att hitta sin plats så den kan slappna av och byta ut adrenalin och kortisol, mot endorfiner och oxytocin. Processen är snabb och helt naturlig. Flocken måste vara i balans för att överleva. Med oss individualistiska människor är det inte lika enkelt.
Rädda människor försöker oftast dölja sin rädsla, så man måste reda ut intrikata lager av mer och mindre raffinerade spel och masker, för att identifiera det obehag man instinktivt känner från början. Redan där ger de flesta upp och intar en defensiv, kanske aggressiv, hållning. Rädsla föder skrämmande lätt rädsla. För att komma förbi det, tror jag, måste man möta rädsla med trygghet och ett varmt hjärta. Stanna upp, känna in och liksom låta det fina spilla över lite, på den som där och då inte känner sig riktigt lika stor och trygg. Om man vill, kan och orkar. Det tror jag.
Polisen på Gotland har värvat en bunt volontärer; vanliga medborgare som bedöms ha sunt förnuft nog att stärka lagens långa arm helt enkelt genom att synas, lyssna och prata. Jag tycker det verkar klokt. Jag tror - som vanligt, tills motsatsen bevisats - att vanliga människor drivs av främst goda intentioner. En trogen GA-läsare kokade av ilska över systemet med volontärer. Han använde termer som "angiveri, "rapportörer" och "brunskjortor". Det, tyckte och sade jag, är en sunkig attityd. Han menade också att om polisen behöver mer stöd, då behövs det väl fler poliser. Jo. Så kan det kanske vara. Fast jag tvivlar. Dessutom tror jag värdet och tanken med volontärerna, är just att de inte är poliser, utan bara vanligt folk. Det är ju - alltid med provocerande dumma motiveringar - inte alla som gillar poliser heller. Just för att de är poliser. Nå. Jag uppmanade den arge att skriva en insändare. Debatt är ju bra.
- En insändare? Nä! Då är det ju jag som blir idioten!
Bäst just nu:
Vänskap. Fast det gör skitont ibland.
Lockigt hår. Äntligen!
Laphroaig. Oundgängligt.
Kritstrecksrandigt. Allt oftare oundgängligt.