2 september
Den från och med denna sommar årligen återkommande tävlingen ”Gotlands sämsta trädgård” är nu avgjord.
Min trädgård vann.
Inte ett enda majskorn på tolv plantor. Körsbärsstora rödbetor som räckte till en pytteliten förrätt för två. Bondbönorna: Fjorton kapslar med idel torra förkrympta bönor. Vinfältet (sex plantor): Inte en enda ätbar druva, enbart små stenhårda ”ärtor”. Svarta vinbär till en enda burk gelé. Endast ett fåtal tomater har orkat mogna. Godkänt, fast med tvekan: Rabarber, äpplen, hösthallon, växthusdruvor och jordgubbar. Några glädjeämnen dock: Sparris och krusbär.
Och tävlingsjuryn var helt överens.
För en tid sedan, kanske två år, minns inte så noga, bestämde jag mig för att ge akt på mitt eget åldrande. Vad är det egentligen som händer nu i livets utförsbacke? Eller uppförsbacke, för det är väl snarare det det är?
Men det har inte hänt något dramatiskt. Utom att jag i år blev tvungen att kliva fram två meter till arton meter för att orka kasta fram mina stenvarpor. Nu i veckan ska jag in och få min hörapparat justerad, för jag tycker jag hör sämre.
Men i övrigt? Nej, jag känner mig inte en enda dag äldre än då för två år sedan när jag fyllde 72.
Jag har just skrivit ett mejl till Anna-Karin Rundqvist, gotländsk travtränare norr om Stockholm, som döpt en blivande travhäst efter mig. Bison Spiro heter han. Jag har nu möjlighet att köpa in mig som femprocentig delägare av hästen, som ska börja tävla i vår.
Spiro? Jag letar på internet och hittar följande: Spiro, restauranger i Halmstad och USA. Webbyrå i Göteborg. Ett mobiltelefonmärke. Och så Spiro Agnew, vicepresident i USA under Nixon-perioden, inblandad i Watergateaffären och anklagad för att ha tagit emot mutor. Han tvingades avgå och dog 1996.
Men inte en enda häst!
Jag skriver till Anna-Karin: ”Just nu lutar det åt ett JA, för jag skulle annars aldrig förlåta mig själv när Bison Spiro en solig helg i slutet av maj om något år vinner Elitloppet”.
I samband med en fest med revyfolket och en del andra i Bäl passar jag på att leta mig fram till Gotlands i särklass mest okända och hemligaste vandringsled. Det var en kvinna på Slite marknad förra helgen som tipsade mig om den.
– Vandringsleden är omöjlig att hitta om man inte redan råkar veta var den finns. Inte ens Bälborna vet om att den existerar och massor med pengar har den kostat, berättade kvinnan.
Ingen skylt ute vid stora vägen mot Slite berättar att några hundra meter in i skogen, vid slutet av en grusväg, ligger en påkostad bilparkering, en stor grillplats och stora informationsskyltar, som berättar om naturreservatet Kallgatburg, om orkidén guckosko och den sällsynta väddnätfjärilen. Och om den sex kilometer långa vandringsleden som bekostats av länsstyrelsen, Natura 2000 och EU.
– Men ingen hittar dit, så nu håller leden på att växa igen, berättar kvinnan.
Förresten inget att förvånas över att min trädgård utsetts till den här sommarens sämsta. Solidariskt har jag beaktat det långvariga bevattningsförbudet, så grödorna har förtvinat.
Åker genom Burgsvik och i tre trädgårdar vattnas det för fullt med slang och spridare. Och i Hemse står en man och spolar trottoaren utanför sitt hus.
Bevattningsförbud?