JAG lyssnar inte så mycket på musik hemma som jag tror att många tror, men när jag gör det spelar jag däremot allt oftare LP-skivor.
Jag har tack och lov inte gjort mig av med mina, som jag förstår att många gjort.
LP-skivor har mer karaktär än det digitala, är varmare, omfamnar den tiden när fotbollsspelarna ännu hade långt hår och lera i ansikten och på knän.
Ett cd-fodral i plast faller i golvet och kraschar sönder och lämnar efter sig bara irritation. Musik i datorn har inga ramar, inga sammanhang alls.
LP-fodral tillåter sig bli slitna och bär i sin patina med sig delar av ett liv; minnen och hågkomster.
Nazareth-skivan "Rampant" från 1974 stod längst fram i en ölback, i Blues-Björns nyöppnade vinylbod på Adelsgatan och gick att köpa för tio kronor.
Nazareth kommer från Skottland och spelade ganska hård rock.
Konvolutet var slitet i hörnen till näst intill ludd. Det satt en liten dymo-etikett uppe i hörnet: HASSE. Jag undrar vem Hasse är och vad han upplevt tillsammans med den plattan. Varför vill han inte ha den längre? De har ju blivit nästan 40 år äldre ihop.
Jag köpte den inte. Jag ångrar det nu. Jag ska kolla efter den nästa gång jag kommer dit. Den innehåller låten "Shanghai’d in Shanghai" som jag minns att jag tyckte om.
Tranströmers bild av livet som en komet är naturligtvis briljant. Dess huvud vår barndom och uppväxt, svansen därefter den mindre präglande återstoden av livet.
Så många tidiga minnen vi bär med oss som definierar vår person, så många andra minnen vi glömmer att vi minns, som rinner av och förblir utan medveten betydelse.
Bilden av livet också som en skiva av vinyl. En symbol för den tid då inte allting fanns tillgängligt, men det som fanns däremot hade någon slags betydelse.
Att bläddra i en LP-back sitter i muskelminnet för oss som växt upp med det. Det krävs ingen tanke.
Pek-, lång- och ringfingrarna som rinner över konvoluten, ett och ett. Våra ögon som vant registrerar. Vi kan bläddra i två backar samtidigt, en med höger, en med vänster och ändå inte missa varken "Gasoline Alley" eller "The Roaring Silence".
Att cykla hem med en LP-skiva i en plastpåse är svårare än det verkar. Som att gå på blankis.
Det räcker med en oväntad vindpust så ställer sig skivan på tvären och riskerar att klämmas mellan knä och ram.
Men att cykla, eller gå, hem med en LP är också som att ta sig hem med en trofé eller lagerkrans.
* * *
Det känns som att jag skrivit om det här ämnet tidigare. Är rätt säker på att det är så. Jag vet att jag gjort det. Jag skriver samma spalt hela tiden, den om mitt liv.