Betala rörmokare med humle?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vid 21-tiden börjar det bli riktigt trevligt på Krogen. Folk cirkulerar i baren, kommer och hälsar och inleder mer eller mindre djupsinniga samtal. Någon vill bjuda på öl. Någon har saker att berätta som de tycker passar i den här krönikan. Det dunkas i ryggen och sägs uppskattande saker. Kvällen är ännu purung, SMHI har lovat fint helgväder och det verkar bli en kanonkväll.
- En öl, jag bjuder?
Då går jag hem. "Det är en dag i morgon också", säger jag visserligen inte, men kanske är det så jag tänker.
Jisses en sån rolig kväll en ung jag kunde fått!
Den här helgen besöker jag Staden. Det är bokmässa i Almedalsbiblioteket och jag är där och försöker sälja mina böcker. Första dan, fredag, går det inget vidare. Jag säljer en bok och byter en med min bordgranne, konstnären Marianne Korsman, som samlat sitt liv och sina målningar i en tjock snygg bok. Bredvid henne sitter Ingegerd Fylkinger, som skrivit om sagor och sägner från Gotska Sandön. Den ska jag nog också försöka byta mig till.
Så gott som alla som skrivit en bok här på ön, och vi är många, har samlats. Några bord från mitt sitter en av mina favoriter, Svante Hedin i Anga, som skrivit sammanlagt 35 böcker, inte alla om Gotland, men ändå. Imponerande. Hans hustru Inga-Lisa är också här med två böcker om skolliv på Lidingö och på Gotland.
Men vi sitter lite illa till här på andra våningen. Besökarna hittar inte hit, för de tror att hela bokmässan finns nere i stora entréhallen där det är ljust, havsutsikt, folkvimmel och kaffeservering. När de gått omkring där en halvtimme försvinner de ut i vårsolen igen. Och på andra våningen fortsätter vi byta böcker med varandra.
Min faster Ingegerd på Kilåkern i Slite har alltid skrivit dikter. Dem brukar jag läsa för de gamla på Sudergården i Burgsvik på måndagarna. I måndags läste jag en dikt om en ros:
Vid stugväggen hemma stod ängeltornrosen
och blommade skönt
bland blad och grönt.
Den hade så vassa taggar
men var ett under av ljuvlighet...
Ängeltornros? Jag har letat i blomböcker och på internet, men ingenstans hittar jag en sån blomma. Men den fanns tydligen för sjuttio år sen då faster var ung.
Potatisen har legat på förgroning en hel månad nere i källaren. När jag kommer hem från Staden ska jag gå ut med stektermometern och mäta jordtemperaturen.
Minst sju grader, då är det dags.
Genom fönstret i stadslägenheten, där jag övernattar, ser jag en gammal man på andra sidan gatan bära ut saker från sitt garage. Muggar, blomvaser, stolar, en kokplatta, piasavakvast, fotpall, en TV-apparat... Jag förstår att han tänker ställa till med loppis. TV-apparaten rasar ner i asfalten från ett skrangligt bord. Mannen lyfter mödosamt upp den och ställer den på ett stadigare underlag.
En gammal TV-apparat som fallit i marken, vad kan en sån kosta?
En dag, när jag står och diskar, hör jag ett konstigt pipande ljud. Det kommer i korta stötar och jag tänker först på mobilen, men min har en helt annan signal. Jag går bort till datorn, men den står där avstängd och helt tyst. Brandvarnaren, batteriet är naturligtvis på väg att ta slut? Men nej, inte det heller. Och pipljudet fortsätter.
Radion! P 2 spelar klassisk musik på förmiddagarna och det brukar jag alltid lyssna på. Men det här pipandet bli efter några minuter lite väl klassisk för min smak, så jag stänger av.
Och ljuvlig tystnad uppstår.
Jag går ut och tittar på humleodlingen vid altanen. Den artar sig bra. 6000 kronor kilot kan man få för humlen, läser jag i tidningen. Och jag som brukar erbjuda rörmokaren, han som ofta vinner dricktävling i oktober, att komma och plocka den gratis!
Jag anlitar ofta honom för diverse rördragningar och jag ska fråga om jag i fortsättningen kan få betala med humle.
Räven tog en höna och tuppen Pekka. Och jag sörjde. Pekka var ju min kompis och med vem skulle jag nu prata om livets mening?
Men en hönsgård utan tupp är ingen hönsgård, så nu har det anlänt en ny från en annan hönsflock i socknen. Vacker och stilig och populär hos hönorna. Det är bara ett problem. Han är av fransk härkomst och vill att jag kallar honom Pierre.
- Alla tuppar här på gården heter Pekka! förklarar jag med viss skärpa, för just nu vill jag inte ha några diskussioner.
- O, la la, no no no! Pierre, c´est moi! - O, tralala, Pekka, ja ja ja! svarar jag med franskt uttal.
- Impossible!
- Pekka III, et no autre tjafs!
Längre kommer vi inte. Tuppen går därifrån med näbben i vädret och kammen illröd av ilska, följd av hönornas beundrande blickar.
Det här kommer inte att bli lätt.
Den fallande TV-apparaten på loppisen tvärs över gatan ger mig ingen ro. På väg hem från bokmässan ser jag mannen plocka in alla osålda prylar i garaget igen. TV-apparaten finns kvar. Hundra kronor kostar den, men mannen vet inte om det är en svartvit eller färg-TV.
Köper en våg och en såg.