Befriande fritt från hysterisk dejting...
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Redan i våras började man med stora annonser puffa för denna dag och annonskampanjen är en av de mest massiva man sett på länge med gotländska mått mätt. Dagen marknadsförs som något man bara inte får missa.
Man kan jämföra med marknadsföringen av Hamnfestivalen i somras. Det nya evenemanget som lät så himla bra och roligt och som verkligen var värd en mastodontkampanj med annonser och reklam av alla de slag.
Där såg man inte till en enda liten annons.
Det var genom nyhetsrapporteringen som man fick veta att det överhuvudtaget skulle bli en festival. Men det blev ju inte direkt någon good will med artiklar om att man glömt söka tillstånd och att festivalen därmed var i fara.
Good will fick inte heller myndigheterna som inte var beredda att tumma på reglerna en millimeter och ge festivalen förtur. Arrangörerna skulle minsann lära sig hur det fungerar. Utan mat och utan öl blir det inte mycket festivalstämning men festivalen genomfördes enligt plan. Värt respekt.
Det är bara att hoppas att arrangörerna inte tappade sugen utan följer upp med en ny Hamnfestival nästa år.
Med bättre framförhållning och koll på tillstånden och lite fler marknadsföringsinsatser.
Men jag väntar fortfarande med spänning på Företagardagen och vad den har att ge.
Den 8 november, då smäller det.
Jag har också kommit på vad man kan göra för att se till att det blir kalas: man ger ut en bok.
Mien Niklasson släppte sin bok med besked i lördags och toppade dagen med ett kalas som hette duga i Hablingbo bygdegård.
Fast det var med viss tvekan jag åkte dit. Inte för att jag inte ville, jag hade sett fram emot kalaset i flera veckor men efter att ha läst konkurrenten på morgonen kändes det liiiiite pinsamt.
Nu vet förmodligen ingen vad som där skrevs eftersom räckvidden för den andra tidningen är begränsad men deras lördagskrönikör, fotograf Henrik Radhe, inledde där en liten kampanj som match maker/äktenskapsrådgivare/kopplerikollega åt undertecknad.
Det var verkligen snällt och jag vet att uppsåtet var gott men den som inte själv undersökt singellivets snirkliga vägar kan inte veta hur det fungerar.
Att öppet efterlysa att man söker sällskap leder till flera saker: man blir ett hot, man får horn i pannan, ett extra öga eller arm (=blir en konstig prick). Man kan också få lite medlidsamma blickar.
Så finns det dom som tar kontakt med nån sorts chevalereskt erbjudande, som om man skulle tacka ja till vad som helst bara för att man erkänt att man är ofrivillig singel.
Det är lite som med homofobiker. Den vanligaste kommentarer från dessa är "Jag har inget emot bögar bara de låter bli mig".
Samma inställning verkar man ha till mogna singlar: det finns en uppenbar risk att vi utan urskillning hoppar på vem som helst var som helst.
Som små irriterande juckande hundar på benet.
Ja, ni fattar.
Eftersom alla andra skriver om Facebook måste jag också göra det.
Många har sjungit dess lov, andra förstår ingenting och tror att alla vuxna och förståndiga har drabbats av kollektiv åldersnoja och sitter och chattar med varandra istället för att prata på vanligt sätt.
Men att Facebook blivit en sådan succé beror på att man är med där med sitt eget namn, som sig själv, inte som cool_guy545 eller crzzy_grl. Man träffar sina verkliga vänner och det är helt fritt från hysterisk dejting.
Istället för att ha dåligt samvete för att man aldrig ringer eller skriver kan man här på ett enkelt sätt hålla kontakt med sina vänner och återknyta bekantskapen med vänner som man tappat kontakten med.
Man blir lite nostalgisk för det påminner om hur det var på Tjelvars tid här på Gotland.
Ja, alltså inte han som kom med elden, utan den lokala servern som var Gotlands eget lilla Internet och som blommade i mitten av 1990-talet och fostrade många, många gotlänningar i dator- och surfvana.
Inte heller i år får jag åka på torgdagen. Minns inte när jag senast var där.
Ändå vet jag att det inte är i närheten lika magiskt som när man var liten och stämde träff med kompisen vid ena hörnet av parkeringsplatsen och sprang runt hela dagen, helt salig.
Så det är kanske bäst att vemodigt sakna dagen än att trängas och buffla sig fram och ändå inte hitta nånting man vill ha....
Surt sa räven...