Bäst före-datum är passerat för länge sen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tur, menar jag, eftersom jag sannolikt inte har några gener värda att skriva hem om. Farfar blev 62 och pappa 61. Betyder det att storebror blir 60 och jag 59?
Jag gillar inte oddsen hursomhelst, och något säger mig att jag kommer gå på hälsokontroll en gång i månaden när jag börjar närma mig bäst före-datum.
Aha, medelålderskris säger nu någon och nickar igenkännande eller skadeglatt.
Inte vet jag, kanske är det så, men jag tror det beror på att åldrandet blivit mer påtagligt sedan jag fick barn.
Plötsligt inser jag hur fort det går, åren rinner iväg och de som nyss var bebisar kan plötsligt springa, cykla och säga "tack för maten". Och samtidigt som jag ser hur de växer slår det mig att jag inte alltid kommer att finnas där för dem.
Märklig tanke, och det känns både sorgligt och melankoliskt att genom glädje och lycka bli påmind om sin egen dödlighet.
Inte ens när pappa dog funderade jag särskilt mycket över att jag själv en dag kommer hamna i en sjukhussäng för att aldrig mer åka hem igen.
Där jag sitter och skriver kan jag titta ut över trädgården, solen kisar ännu in genom ett smutsigt fönster och jag har dragit ned rullgardinen till hälften för att slippa få den i ögonen.
I rummet bredvid visas "Bolibompa", och jag får med jämna mellanrum besök av en av de två små människorna i mitt hem som undrar vad jag håller på med för tråkigt.
Livet blir med andra ord inte mycket bättre. Mina bekymmer är små och få jämfört med katastroferna i tv-nyheterna som börjar om en halvtimme.
Min enda önskan här och nu är att det ska få vara så här för alltid. Det är väl inte för mycket begärt? Men det är det ju, naturligtvis.
Då kan man undra varför jag bekymrar mig om saker som ligger mer än 20 år fram i tiden. Och man kan verkligen fråga sig varför jag sitter och skriver krönika medan barnen ännu är vakna.
Jag tar en paus och återkommer om en stund.
Bäst före-datum skrev jag, och sen kom jag på att det redan är passerat med råge.
Om jag får säga det själv så var min högsta lägstanivå runt 30. Jag blir aldrig lika vältränad igen, och jag kommer antagligen inte ha lika mycket pengar att blåsa på nöjen och oväsentligheter igen.
Å andra sidan omdefinieras innebörden av ordet "nöjen" kontinuerligt.
Det som var roligt för sex år sedan är inte lika kul idag.
Fotboll är däremot roligt fortfarande. Det är den ultimata lagsporten, sen får plasthockeyfanatikerna säga vad de vill.
Men mitt Kappelshamn som i år hade siktet inställt på Europa och de stora arenorna får ladda om till nästa års distriktsmästerskap. I söndags tog det tvärstopp i gruppfinalen mot FG 86, torsk med 2-0 och jag skyller i tur och ordning på konstgräset, solen, vinden och fel färg på vattenflaskorna.
Micke Waktel, tränare i Dalhem, sa nyligen i en intervju visdomsorden: "Vinnare har alltid en plan, förlorare har alltid en ursäkt".
Bara en ynka ursäkt? Han får tala för sig själv där, den gode Waktel. Jag har alltid minst tre ursäkter om jag förlorar.
Att prioriteringar ändras med tiden blev tydligt när jag inventerade garderoben häromdagen. Jag kom på att jag inte köpt ett nytt klädesplagg (boxershorts och strumpor undantagna) sedan hösten 2008.
Eftersom jag hatar att gå i affärer tacklade jag problemet genom att köpa åtta t-shirt och en luvtröja på ett bräde.
Nu står jag mig en bra bit in på 2012.
Veckans lista. Saker jag gör nu som var otänkbara för tio år sedan.
1) Jag klipper mig själv framför spegeln.
2) Jag glömmer emellanåt att fixa håret innan jag går till jobbet. Ingen har i och för sig kommenterat det, vilket kan ha något med den första punkten att göra.
3) Jag åker på lagfest med en kasse folköl.
4) Jag tycker det är sent att vara uppe till midnatt och går hellre upp klockan sju än sover till tio.
5) Jag ställer helt seriöst och utan minsta inslag av ironi frågan "när måste potatisen sättas om den ska vara klar till midsommar?"