I dag skall jag lägga korten på bordet. För att inte komplicera det hela så nöjer jag mig med att bara spela ut dem som rör fotboll. Jag tror jag är ensam om detta som strax ska komma. Påminner lite om när jag var 12 år och helt övertygad om att jag var den ende i världen som inte alltid sov med händerna på täcket. På den tiden kunde sådant leda till både hjärnskador och hämmad tillväxt. Om detta vore sant så hade jag varit fullkomligt ding i bollen i dag och knappt en meter lång. Det sistnämnda slog i alla fall inte in.
Vi börjar långt borta, i Spanien. Jag smackar förnöjt varje gång Barcelona vinner. Men skamligt nog måste jag erkänna att jag mår snäppet bättre när Real Madrid går på pumpen. Hur kan man vara så elak? Kliver vi över till Italien, där fotbollen är religion, så mår jag utmärkt när Milan gör bort sig. Vinner Inter eller Juventus så är dagen räddad. Och detta förföljer mig i land efter land. I England, exempelvis, handlar det mesta om Manchester United. En riktigt lyckad omgång består i vinst för skotten Sir Alexs Röda djävlar och att Chelsea förlorar med minst fyra mål.
Dribblar vi vidare till landslagsfotbollen, så är Tyskland och Skottland favoritnationerna. Om lagen skulle mötas i en EM-final? Ja, då finge man hoppas på oavgjort. Skulle England vara finalmotståndare, och vinna, då skulle jag begrava huvudet i varmkomposten och sedan gå i kloster. Fast i omvänd ordning, av praktiska skäl.
I gamla Svedala, där man för övrigt inte märker mycket av den globala uppvärmningen, är det Malmö FF för hela slanten. Fast det måste erkännas att årsbarnen (1934) Ingvar Carlsson och Frank Allan Johansson fått mig på lite andra tankar. Det är två rutinerade och sympatiska grabbar som håller benhårt på Elfsborg. Jag har påverkats och unnar därför Boråslaget lycka och framgång. I måttliga doser. Jag är alltså blå och lite gul inom klubbfotbollen, men ger inte mycket för landslaget med indolente och kolossalt överbetalde Zlatan i spetsen. Annat var det sommaren 1994. Då spelades det bättre boll än på Gunnar Nordahls tid.
Nu har det handlat så mycket om fotboll att Lasseman Larsson måste vara hög som det planerade huset vid Snäck. Jag är inte ute efter att fiska medhåll från denne sportguru. Jag begriper att alla som är det minsta sportintresserade har favoritlag. Men hur vanligt är det att man helst ser att vissa lag förlorar? Och det behöver inte vara klubbar som hotar favoriten. Idrotten skall tas med en klackspark, så varför bry sig egentligen. Jag menar, livet är ett stänk mellan två evigheter. Varför då hänga upp sig på vem som vinner eller förlorar en fotbollsmatch? Ganska larvigt egentligen, men det kan man väl få kosta på sig under den långrandiga väntan på våren. Alla kan inte dra iväg till värmen i Thailand.
Grattis Jenny! Det handlar om tjejen som håller rent på Friskis&Svettis. Hon har sopat hem en efterlängtad seger, efter en frisk spurt. Och prisats med ett körkort. Snyggt rattat!
Välkommen tillbaka! Det handlar om Tecknar-Mickey som efter en svår knäskada äntligen är tillbaka vid stambordet på Kupan.