Barn är näpna varelser. Oskuldsfulla. Sköra. Okränkbara.
I Sverige får man inte slå ett barn. Man får inte heller håna, vanvårda, förtrycka, utnyttja eller förlöjliga ett barn. Och det är ju toppen. Jag älskar barn. Jag älskar mina egna barn.
Ett barn kan inte klandras för någonting. Om barnet är tjockt är det föräldrarnas fel. Vem är det som köper alla de där sockrade frukostflingorna? Vem fyller kundvagnen med frysta pommes frites och Fanta Exotic 1,5 och grillchips och dillchips och grilldip och lökdip och fyllda chokladkex? Det är ju du!
Om barnet inte kan multiplicera 6 och 7 är det föräldrarnas fel. Eller lärarens. Eller Jan Björklunds. Eller kommunens. Eller Skolverkets. Eller rektorns. Tänk bara på PISA-undersökningen! Den svenska skolans haveri. Är läromedlen verkligen tillräckligt stimulerande? Borde de inte jobba mer med läsplattor? I mindre klasser? Med en ny lärare? I ett fräschare klassrum?
Om barnet slåss sätter skolan in rastvakter och speciallärare och assistenter och kamratstödjare. Föräldrarna kallas till samtal och man skriver det ena åtgärdsprogrammet efter det andra. Barnet kanske behöver mer uppmärksamhet hemma? En ny hobby? Gå i liten grupp? Hur är det med läsplatta förresten, har ni det?
Här bryter vi. Nu tänkte jag så här: vi leker med tanken att allt är barnens fel. Barnen som tjatar om läsk till maten och barnen som hellre spelar Minecraft än läser läxan och barnen som pucklar på sina skolkamrater för att de helt enkelt känner för det. Som spottar på golvet inne i bussen. Som spelar musik på svindyra smartphones utan lurar. Som suckar högljutt när man ber dem sänka volymen.
Barnen är den enda samhällsgrupp som åtnjuter frihet utan ansvar.
Och nu leker vi med tanken att barnen själva kan börja ta det där ansvaret. Att det varken hänger på läsplattor eller duktiga föräldrar eller ny läroplan eller ny regering. Att varenda liten unge av egen kraft kan bestämma sig för att stå för sina misstag. Om du inte har tränat på sexans tabell så är det inte frökens problem, utan ditt. Om du äter mjukglass med chokladsås i stället för skollunch så är det inte dina föräldrars problem, utan ditt. Om du spöar Anton i femman för att han lånade din bandyklubba så är det inte skolans problem, utan ditt. Och Antons.
Barn är näpna varelser. Okränkbara. Men de måste börja bete sig som folk.
Förresten... kan jag inte sluta tänka på dig i det ljusa korta håret som stod dubbelvikt av högljudd gråt med telefonen i ena näven och en vinglig cykel i den andra. En medmänniska vid kanten av en avgrund. Jag önskar att jag hade sprintat över gatan och lagt handen på din axel. Frågat om du var okej. Hjälpt dig leda cykeln. Men jag gjorde inget.