Bara två Hermes på Gotland?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dam:
- Är det du som är Bison?
- Ja.
- Min man säger att du har en Hermes-cykel.
- Det stämmer.
- Det har han också. Han ville att jag skulle hälsa dig det.
- Jaha. Hälsa tillbaka!
- Det ska jag göra. Hej då!
Det är ju bra att Eva Nypelius (c), ordförande i kommunalstyrelsen, bedyrar att hon inte vill sätta munkavle på de kommunanställda.
Bakgrunden är ett uttalande hon gjorde i radion där hon uppmanade en lärare att inte klaga offentligt om besparingarnas effekter. Nu ber hon om ursäkt för det och säger att alla givetvis har sin fulla rätt att uttrycka vad man tycker och tänker, den demokratiska friheten har vi i Sverige.
Bra.
Men varför vågar då sköterskor på Visby lasarett, av rädsla för repressalier, inte uppge sina namn när de talar med pressen? Och vad beror det på, enligt en färsk undersökning, att 50 procent av lärarna i landets kommunala skolor och 70 procent i friskolorna inte vågar kritisera sin arbetsplats i medierna?
Så även om Nypelius menar vad hon säger, så är tydligen verkligheten en annan.
Uppriktigt talat trodde jag aldrig det skulle ske.
Att Anders R Johansson i Hellvi skulle få Gotlands kommuns kulturpris. Jag har flera gånger propagerat för honom i den här krönikan, men priset har alltid gått till någon annan. Fördomsfullt kanske, men jag har tänkt att Anders nog inte anses som tillräckligt "fin" för att bli aktuell för det här prestigefyllda priset. Men tack och lov så hade jag fel.
Jag träffade Anders under förra helgen vid Hushållningssällskapets julmarknad i Slite. Där fanns Anders och med sin tidning Haimdagar och hela sin imponerande bokproduktion. Anders kom bort till mig och gav mig senaste numret av tidningen, en till mig och en till grannen, "så slipper jag åka ner till er i hamnen". Anders sköter nämligen själv distributionen av tidningen till oss prenumeranter. Han startar hemifrån Hellvi på förmiddagen och kommer ofta inte hem före midnatt.
- Hur sent det blir beror på hur många som bjuder på kaffe, säger han.
Vid samma julmarknad hade jag med mig smakprov på min nästan helt misslyckade gotlandslimpa. De första som kom och smakade var Sylvis döttrar från Fårö och deras dom var hård. Ingenting påminde om äkta gotlandslimpa.
Och ungefär av samma uppfattning var de flesta. Fullt ätbart, men inte gotlandslimpa.
Jag fick ett otal tips, minst fem recept och dessutom ett riktigt baktråg.
- Ett sånt måste man ha när man bakar gotlandslimpa, påstod Gunn-Britt Oliverskog i Visby, som inte längre behövde sitt tråg.
I det tråget och efter hennes recept har jag nu gjort ett nytt försök, som jag ska låta folk provsmaka vid julmarknaden i Bläse nu i helgen.
Jag vill gärna inte ta ut några misslyckanden i förväg, men så mycket kan jag ändå avslöja, att jag har ätit gotlandslimpa som både smakat och sett helt annorlunda ut än limporna i det här senaste baket.
Men det är kanske som Marianne Westerlund i Kräklingbo skriver i ett mejl till mig:
Hur kunde du tro att du skulle lyckas med limpan utan trolldom? När degen jäser skall man rita hemliga tecken och kors i den. Innan limpan gräddas måste man dessutom snurra, hoppa och rabbla mystiska ramsor.
Den bakmetoden har hon lärt sig av en dam som bakade trettiosex limpor i sin vedugn. Inte en enda blev misslyckad.
En dikt utan både tanke och mening:
Klantig utan måtta
i motvind tömde jag min potta,
fick sen stå och spotta
under hela tjugohundraåtta.
I veckan var jag i Eke och höll föredrag vid Röda Korsets julauktion. Jag ropade in en tavla av Dan Lundgren, ett fotografi av en ensam man som i solnedgången vid Kovik ror ut för att vittja sina nät. Efter föredraget fick jag en fråga om jag tänker skriva något om höga chefers kraftiga lönelyft. Han syftade naturligtvis på kommundirektör Bo Dahllöfs "klipp" med 20 000 mer i månaden.
Jag svarade att jag blir betydligt mera upprörd över de lågavlönades ständiga och hopplösa kamp för att någon gång få en anständig löneförhöjning. De demonstrerar, de strejkar, de vädjar men då finns plötsligt inga pengar och de strejkande uppmanas till "besinning".
Bo Dahllöf, företagsledare, riksdagsmän och andra i samma maktsfär behöver aldrig gå ut och demonstrera och låta ropen skalla: Vi tänker inte ge vika- Högre lön för de rika! Nej, deras löner höjs med regelbunden och frikostig automatik ändå.
Kanske är Bo Dahllöf värd 20 000 mer i månaden. Vad vet jag. Men tajmingen är sällsynt dålig i en tid då ekonomin går på gistna kryckor och kommunen försöker spara, spara, spara för att få verksamheten att gå någorlunda ihop.
Jag känner inte Bo Dahllöf särskilt väl, men ändå så mycket att jag tror att han nu mår väldigt dåligt av den här fullt befogade debatten.
Kan inte sluta tänka på kvinnan vars man som, precis som jag, äger en Hermes.
Är vi exklusiva? Kanske är det bara vi två på hela Gotland som äger en Hermes?
I så fall ska jag försöka köpa hans cykel, då blir jag Gotlands ende innehavare.
Det ni!