Det kändes som att resa flera hundra år bakåt i tiden.
En hisnande och lite skrämmande känsla i dunklet under det höga, välvda taket och med flämtande skuggor över de tunga stenväggarna. Sitt ned, stå upp, sitt ned, stå upp, sjung och be och amen. Domedagsorgelmusiken dånade.
Allt anfört av en besynnerligt klädd farbror med rigor
mortis. Eller nej, han rörde ju på sig när han lyfte högerhanden i faderns, sonens och den helige andes namn, så det var antagligen bara svårartad brist på engagemang och inlevelse som han led av.
Nu är jag ingen frekvent gäst på gudstjänster och visste kanske inte vad som väntade mig, men jag har läst om kyrkans arbete för förnyelse och att "ta steget in i 2000-talet". Kanske hade jag sett en nolla för mycket?
Jag är en av dem som sagt tack och hej till Svenska kyrkan. Mitt beslut grundar sig inte så mycket i att jag inte är religiös (vilket jag inte är) som att jag inte känner igen mig i särskilt mycket av det som kyrkan bygger sin verksamhet på.
När jag var yngre hade jag problem med religion som sådan och var uttalad ateist. I ärlighetens namn var det mest för att se om det kunde provocera någon.
I dag är jag inte lika kategorisk, även om jag fortfarande har vissa svårigheter med att tro på spöken. Däremot har jag, ju äldre jag blivit, fått mer och mer problem med kyrkan som instution.
På Visby Stifts hemsida står det om biskopens förbön. Det nuvarande temat är att man ber för och med sina egna församlingar, och jag undrar om det går att bli mer introvert och navelskådande än så.
Men visst, behovet finns säkert där i dessa tider av medlemsflykt.
Det ska sägas, till kyrkans försvar, att det inte kan vara särskilt lätt att vara nytänkande i en verksamhet vars själva
affärsidé är konservatism och bevarande av gamla traditioner.
Men värre än navelskåderi är kyrkans oförmåga att komma framåt och städa i de egna leden. Fortfarande tragglas det
internt med kvinnoprästmotståndare och homofober.
Hur 2000-tal känns det?
I sakristian, bakom fasaden, gror fortfarande de medeltida värderingarna eftersom det finns alldeles för många som tycker att man ska göra som man alltid har gjort.
De läser bibeln som fan läser... ja, bibeln. Och det är knappast en bok du uppdaterar bara sådär. Kvinnan ska tiga i församlingen (1 Kor 14:34) och allt det där dravlet som skrevs typ samma år som Tjelvar kom till Gotland och du kunde hängas i gryningen för äktenskapsbrott och homosexualitet.
Det är högt i tak i kyrkan, det är budskapet som basuneras ut. Jag antar att de menar rent bokstavligen, för som organisation betraktad är den av allt att döma mer tungrodd och full av svek och rävspel än en ordinär tv-såpa. Själva inramningen är dock för deprimerande för att funka ens som dag-tv.
Nu är jag som sagt inte längre medlem och kan inte ställa några krav. Och jag förväntar mig inte heller att bli road på en gudstjänst. Men kanske engagerad, eller till och med berörd?
Hursomhelst, lite bättre än sitt ned, stå upp, sitt ned, stå upp, sjung och be och amen kan ni väl ändå åstadkomma.
Veckans lista. Fem saker som gått relativt obemärkt förbi den senaste tiden.
1) Att målvakten Rikard Holmström valdes till årets
spelare i division 5-laget Kappelshamn.
2) Att Patrik Westerlund efter tre säsonger i klubben
utsågs till årets överraskning.
3) Att ljudet på Eldkvarnkonserten i lördags var så uselt att flera längst bak i lokalen valde att gå till baren istället.
4) Att valnötter tydligen är nåt vi borde satsa på i vår familj. Över 150 liter hittills från vårt träd.
5) Att det enda sättet en heltidsarbetande småbarnsförälder kan komma ikapp med hushållspysslet (och valnötterna) är att ta semester i två dagar.