Både mindre och större än hela Gotland
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Moldavien? Ett av Europas absolut fattigaste länder? Närmsta granne till Rumänien och Ukraina?
Ja. Moldavien. En annan sådan telefonväxel finns redan i Estland, jätteduktiga på svenska är de.
Och färdtjänsten på Gotland, varifrån samordnas den? Från och med april nästa år är det tolv åkare på Gotland som har avtalet för öns 42 000 färdtjänstresor per år, men telefonisterna? De som ska samordna och alltså kunna Gotlands karta utan och innan? Var är de? Månne?
I Eskilstuna.
Jaha.
Men det var omöjligt att tänka sig att Gotlands kommuns egen växel skulle placeras så vansinnigt långt bort som ända nere i Burgsvik?
Just det.
En flock sidensvansar hade parkerat sig på telefontrådarna ut mot Valar, så hunden och jag fick stå blick stilla en lång stund för att inte störa.
Lustiga fåglar. Länge sedan jag såg dem, men det är svårt att missa kombinationen av bakåtkammad punk och sådana där svartmaskerade ögon som Björnligans busar har.
Vet inte hur många de kan ha varit, kanske femtio. Det kvillrade oroligt om fågelflocken, inte ett rönnbär och inte ett oxelbär i sikte så långt de maskerade ögonen kunde nå. Fast ifall kvillret kom sig av hunger kunde jåglarna i brist på rönnbär gott ha gett i kast med nyponen. Finns massor.
Jåglar är stockholmska. Betyder samma sak som fåglar. Är enligt min mening lättare att gissa sig till än ett ord som otendag, men det ser onekligen ut som ett felskriv.
På kvällen är det allsång i Vamlingbo bygdegård, läser jag på en illgul affisch utanför macken. Hade allsången varit i Moldavien hade jag väl inte brytt mig, men någon mil på asfalterad väg i sotsvart landsbygdsmörker är väl inget för en som färdas på fyra splitter nya dubbdäck.
Jag anländer lite sent, så Tommy och Pettsons kapell är redan på gång med uppsjungningen. Publiken står upp och aaaaaar och oooooar sig fram till klarare röster och damen i entrén ser frågande på mig och undrar om jag har kommit väldigt långt norrifrån.
Fast så är det ju inte. Det var bara det att eftersom världen ständigt krymper råkade jag fastna i ett intressant telefonsamtal om en krånglande luftvärmepump i sydöstra Skåne. Och även om det veterligen inte finns älg på Sudret vill jag inte köra alltför fort. Det kan ju komma en kungsörn. Eller så.
Hur som helst får jag betala hundra kronor för att komma in och sjunga allsång och det är ganska precis vad det kostade även förra gången jag besökte bygdegården. Den gången var det yoga, svettigare men på sitt vis lika befriande som att sjunga Svarte Rudolf, alla verserna. Antalet sångare i bygdegården är ungefär lika många som de kvillrande sidensvansarna så det blir ett väldigt allsjungande med början i "Vi gå över daggstänkta berg" och fortsättningen i "Man ska leva för varandra". Det som är fint med att sjunga tillsammans är att alla kan klämma i allt vad de orkar och ändå är det ingen som riktigt hörs.
Fast det vill till att tonarten passar. Annars blir det ömkliga pip och tystnader. Tommy och Pettsons kapell är jätteduktiga på att byta tonart och huj, vad det sjungs i bygdegården i Vamlingbo, det är bara inte klokt vad bra det låter.
Sedan är det paus. Nu ska det bli vitamininjektion. En sådan kostar en femtiolapp på vårdcentralen i Hemse, säger man, men här på bygdegården kostar den bara tjugo. Ett förbryllat ögonblick fattar jag inget, ska det delas ut C-vitaminer mitt i sången? Den som är nykomling ter sig dessvärre rätt ofta lite dum. Men in rullar vagnar med färdigställda assietter, päron doppade i choklad och vispgrädde och andra godsaker.
Och ingen kommer på idén att fråga om jag vill ha. Vagnarna rullar hitan och ditan, men inte just till min stol och paret närmast mig har köpt en assiett som de delar gulligt på och nu blir båda bekymrade och börjar snurra på sina stolar, ska inte jag också få köpa injektion?
Jag säger att det spelar ingen roll, jag är ändå mätt, jag vill ändå inte ha, ät på ni, men plötsligt är det som att de färdigdukade långborden med kaffekoppar och tända ljus börjar te sig hotfulla. Alla i bygdegården känner förstås varandra sedan bildstenarnas tid, och här kommer jag och tror att det bara att sätta sig ner och sjunga med. När vi har hunnit till sista versen i häftet och är framme vid kaffet kommer det förstås inte finnas någon kopp kvar till mig.
Jag flyr ut i svarta natten. Det gäller att ha sinne för dramatik om man ska ha något att berätta, men mörkaste Moldavien är med all säkerhet en upplyst scen i jämförelse med Sudret en superfin kväll i november.
Just när hunden ska ut och kissa god natt ringer en av döttrarna. Hon säger att hos dem i Los Angeles har de tjugo grader och strålande sol och bebin mår prima utan sin svenska åkpåse, den som ser ut som en dunjacka utan ärmar.
Jag blir glad. Inte minst vid tanken på att världen blir allt mindre, så att värmen från Los Angeles växer sig större än ensamheten i Vamlingbo.