Dagens avsnitt av följetongen ”Hur ska det gå för björkarna vid Björkhaga?” är ingen roligt läsning.
Kort resumé:
På vårkanten 2011 fick Ylva-Marie Rosenqvist och Krister Sjögren vid Björkhaga norr om Klintehamn för sig att de ville ha en björkallé ner till deras hus cirka tvåhundra meter från stora vägen. Men en allé växer inte upp i brådrasket och de var otåliga, så de bestämde sig för att plantera nästan färdigvuxna björkar. Vilket slit!
Ett storslaget projekt, helt i min smak.
Men nu, efter senaste inspektionen, misströstar jag. Många björkar lutar kraftigt, några har kapats och de flesta kvarvarande står helt kala utan löv. Sommaren har varit skoningslöst torr.
Jag som hoppats så mycket på detta omöjliga projekt!
Det ska fan bli gammal. Eller sjuk. Eller ha dåliga tänder.
En 84-årig kvinna i Stenungssund tar livet av sig genom att hoppa från sin balkong när kommunen vägrar henne och hennes man att bo tillsammans på ett äldreboende. Och 79-årige Hilding Hemmander i Klintehamn, som har svårt att gå, tvingas bo kvar hemma efter sin hustrus död. Han vill inget hellre än att få komma till ett särskilt boende så att han slipper ensamheten i sin tvårummare.
På tio år har antalet vårdplatser på sjukhusen i Sverige blivit 2 405 färre. Patienter dör i onödan, personalen slits ut.
De fattiga vågar inte längre le för då blottas deras dåliga tänder. Det är bara de rika som har råd med bra tandvård.
Jag är inte äldre än att jag tydligt kommer ihåg en tid när det var möjligt, om man ville, att få plats på ett ålderdomshem efter pensioneringen. Och när det fanns en folktandvård dit alla hade råd att gå. I dag kostar en rotfyllning vid folktandvården 3 225 kronor!
Hur har det blivit så?
Striden om tuppen Pekkas galtider rasar vidare. Nu gällande tillstånd från Regionens Miljö&Hälsa tillåter galning från 07.00 till solens nedgång. Något som jag tycker är både rätt och vettigt.
Men Pekka har än en gång överklagat.
– Det finns inte en tupp i världen som kan vänta ända till klockan 7 med att gala, säger han. Klockan 3, i alla fall sommartid, är en mera naturlig galstart. I värsta fall kan jag kompromissa och försöka hålla tyst till klockan 4.
Samtliga remissinstanser – min dotter, en mycket ljudkänslig syster och hennes man, några drygt tonåriga barnbarn med normala sovvanor till klockan 11 – som då och då övernattar i huset närmast hönshuset, är alla högljudda motståndare till tidigt galande. Helst vill de att jag gör mig av med hönsen, i alla fall tuppen, vilket jag naturligtvis inte tänker göra. Jag har i stället försökt få mina gäster att, precis som jag, skaffa hörapparat. Då är det bara att stänga av apparaten, för då hörs inte Pekkas galande.
Kväll. Åker och badar bastu i Vamlingbo. Det var länge sen senast, men allt var sig likt. Gott om folk, mycket prat, lika mycket skratt.
Det finns ett antal liknande bastuhus från förr i socknarna. Damerna badar först, herrarna sen. Så har det alltid varit, ett snart bortglömt sätt att träffas nu när det finns Facebook.
Sockenbastun får aldrig försvinna!
På onsdag är det torgdag i Hemse. Jag och alla andra är där. Hur är det möjligt, en helt vanlig arbetsdag mitt i veckan?
Fungerar Gotland ändå?