Nu var det inte det citatet som inledde dialektdöden. Snarare satte det fingret på ett äldre problem vars konsekvenser vi hör i dag på Gotland, där den gotländska dialekten är snudd på totalt utraderad hos de yngre.
För det handlar förstås om den urgamla fördomen om lantisar som dummare, lite efter, obildade och ocoola. Med följden att de som pratade som lantisar, alltså med dialekt, helt enkelt måste vara lite dummare. Och självklart får de här fördomarna följder.
Så fort en ung person från landet får ett sociala medie-konto och ger sig ut i den digitala djungeln utanför hemorten möts de av fördomarna mot dem. Liksom de möts av att normen i samhället är personer som talar rikssvenska.
Inte konstigt att ungdomar slutar prata sina föräldrars dialekt. Dels för att de helt saknar förebilder i sin egen ålder som pratar annat än rikssvenska. Dels för att inte riskera bli förknippade med fördomen om en ocool, dum lantis.
För den lägst hängande frukten, när man vill slippa fördomen om dum lantis, det är att skippa dialekten. Så sedan slutet på 90-talet har det fungerat så, att en driven person från landet som har utbildat dig, med bra jobb och fina kontakter, vill markera det. Att man är med, och inte är en dum lantis.
Pratar du en skolad rikssvenska så meddelar du samtidigt din omgivning att du har koll, inte har fördomar eller rasistiska åsikter, är välutbildad och fullt rimlig. För dialekten är starkt förknippad med ens identifikation av sig själv. Och vem vill identifiera sig som osmart och lite efter, när man kan välja?
Fler faktorer spelar in i dialektdöden. Som att det i snudd på all media i princip enbart pratas rikssvenska. En utveckling som borde vara orimlig i ett avlångt land med många dialekter. Skånskan undantagen, den hörs dagligen, men skåningar är både fler och har som grupp större självkänsla än övriga lantisar.
Fram till 1990-talet fick nyhetsuppläsare i radio och teve inte ens prata dialekt, utan skolades om att prata rikssvenska. Samma med scenskolan, där skådisar fortfarande tvingas prata rikssvenska. Det har för alltid sänkt självkänslan hos många lantisar med dialekt, att de inte duger som de är. När ingen, vare sig på teve, film, radio eller internet - pratar dialekt, saknas förebilder.
Ytterligare en följd är att svenskar inte har lärt sig lyssna till gotländska, och därför knappt förstår den. Jämför med skånska, som de flesta fattar helt okej, för att den jämt hörs i teve, radio och poddar. Medan vi gotlänningar måste försvenska oss för att bli förstådda och få flyt i ett samtal med fastlänningar! Skåningarna, med sin grymma självkänsla, skulle inte komma på tanken ens att räta ut sin dialekt. Och det ska ingen behöva, folk får lära sig att lyssna in olika dialekter helt enkelt! Men då måste vi bli fler som pratar dem.
Men om dialekterna ändå försvinner, varför inte bara låta dem dö?
Nej, för de behövs. Dialekter är avgörande för vår kulturella identitet och hjälper oss få tillhörighet och uttrycka regional identitet. De har även positiva effekter på hjärnans utveckling (lantisar med dialekt blir smartare!). Och så är de en del av vårt kulturarv. Lika viktiga att värna för framtida generationer som runstenar och silverskatter.
Så tappa inte dialekten! För den gör gott, och gör även oss gutar unika! Visa omvärlden att det går utmärkt att vara både lantis, prata dialekt och vara en trevlig, smart, icke rasistisk person med rim och reson. Sverige behöver fler förebilder som visar att det går!
Och vem är då smartast – lantisen eller stockholmaren? Ja, vi gutar har i många år snällt ändrat vår dialekt för att stockholmare ska förstå vad vi säger. Medan stockholmare inte ens klarar att uttala ordet ringmur utan att låta som utomjordingar. Så 1-0 till gutarna. Men – en del av oss skrotar snabbt dialekten i samma stund vi sätter foten på fastlandet eller pratar med en stockholmare. Lämnar en dialekt som är både vacker och unik. Osmart det också. Så det blir nog 1-1 mellan gutar och stockholmare ändå!