Att ständigt längta ut
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Möjligen känner jag mig lite ensam ibland. Jag jobbar kväll hela sommaren och har dagarna lediga. Då jobbar mina vänner. Därför är jag extra glad för Memma just nu. Min älskade varg och livskamrat.
På många sätt den bästa jag haft, faktiskt. Hon är smart, snygg, skojfrisk och dyrkar mig förbehållslöst. Dessutom är hon en hejare på att simma ikapp!
Det är min första sommar innanför ringmuren och känslorna är blandade.
För ett år sedan bodde jag på egen gård mitt ute i skogen. Där var det tyst, fåglarnas kvitter åsido. Nu vaknar och somnar jag till ett sammelsurium av gotländska, stockholmska, arabiska och andra främmande språk.
Om jag blundar, lyssnar och insuper doften av kebab och mandel precis runt hörnet, förlorar jag mig i en sinnenas resa till det medeltida Visby, den kulturella smältdegeln mitt i Östersjön. Oftast rycks jag abrupt tillbaka av fylleskrän, högljutt mobilprat eller dunkande bärbar musik. Jag hoppas jag vänjer mig. Snart.
I midsomras for jag hem till Hälsingland. Flera veckor innan molade en stark hemlängtan i mig och när jag körde upp och över Dalälven - denna mäktiga urtida livsnerv och min högst personliga milstolpe - grät jag av sentimental glädje. Hemma.
Dagen efter, vid färskpotatislådan i den lokala butiken, utbrast jag spontant till den okända damen intill:
- Män dä va mä ena pöttia pärer!
Damen drog in luft till ett norrländskt ja, "shuu", och mitt hjärta svallade av igenkänning och samhörighet.
Två dagar senare höll jag på att krevera av längtan hem till ön. Till mitt hem, mina vänner och min häst. Till mina badplatser, favvohak och smultronställen.
Min medfödda rastlöshet får mig att nästan alltid längta till eller från någon eller något. Därför är jag väldigt tacksam över att jag också kan njuta av stunder, detaljer och enskilda upplevelser.
Jag antar att det är allt det som är livet. Både den där längtan efter något mer, något annat - och de stunder man faktiskt kan uppleva, helst med alla sinnen.
"Du längtar hela livet, sen en dag tar livet slut
Då vet du äntligen: att leva, är att ständigt längta ut
Att längta efter kärleken, efter en enda kort minut
Av hemkomst här i kosmos - längtan efter Gud"
Lundell. Om ett par veckor gästar han Visby.
"I don’t know if we each have a destiny, or if we’re all just floating around accidental-like on a breeze. But, I think maybe it’s both."
Det har sällan sagts bättre än med Forrest Gumps släpiga söderslang. Och jag tror som han, att vi har ett eget öde. Jag tror också att vi samtidigt har en fri vilja.
Med den kan vi fjärma oss från, eller närma oss vårt öde. De val vi gör, avgör vilket motstånd vi möter på vår resa. Hur vi förhåller oss till motståndet - om vi ser oss som maktlösa offer eller gör det till lärdomar - avgör vår möjlighet till lycka.
Och shit happens, ibland. Men knappast av en slump.
Bäst just nu:
Att bada. Helst i färskvattenfyllda sandtag eller stenbrott. Dag och natt. Själv eller med sällskap.
Min bubbelmaskin. Gör öns kalkrika vatten inte bara uthärdligt, utan riktigt trevligt.
Masi Masianco. Vitt, fräscht och redigt. Appassimento - ti amo!
Almedalsveckan. Coolast i stan.
Åsa Wallin