Tidigt på morgonen ligger Julia i sängen, jag sitter vid fönstret och ser ut över ängen, kaffet på spisen och cigaretten i munnen, det är vad jag lever för, vanliga stunder.
...sjunger Plura i Eldkvarn-låten ”Karusellkvällar” som jag hör en dag när jag kör bil och den där frasen har inte lämnat mig för det är precis det jag också ”lever för”; vanliga stunder.
Att kliva upp på morgonen, sätta på kaffet, ha en god stund i tystnad och ensamhet innan övriga familjen vaknar, bläddra i morgontidningen, dricka en kopp, lyssna på nyheterna, ta en dusch.
Vanliga stunder är underskattade. På sociala medier översköljs vi, du och jag, av goldens moments från andras förträffliga liv och i stunder av tvivel är det lätt att tro att det som visas är sanningen och att det är så vi, du och jag, borde ha det.
Men även de som reser till Thailand måste dammsuga där hemma ibland, även de vars fötter fotograferas i en solstol långt härifrån har tandläkartider att passa när de kommer hem. Och vi vet ju hur det oftast faktiskt är, borta bra men hemma bäst.
Att sitta en kvart i solen på verandan, att tvätta fönstrena och sedan se ljuset ta sig in, att hitta en lapp från en ny närbutik där jag ges tips om extrapris på kaffe, att lunchkön är så kort att jag hinner springa och köpa skorna som jag vill ha, att stöta ihop med en bekant och språkas vid ett litet tag, det behöver inte vara fantastiskt varje dag.
Fantastiskt, förresten. Jag har skrivit om det tidigare, hur detta ord tar över hela vårt språk och där allt, ALLT, numera är just F.
Jag tänkte räkna under den gångna veckan, föra bok över hur många F jag hörde och i vilka sammanhang. Jag gav snabbt upp. De två första Facebook-inläggen jag läste innehöll ordet och i morgonreprisen av ”Ring P1” daskades så fort jag slog på radion F-ordet in fyra gånger på 20 sekunder!
Och så fortsatte det hela dagen, allt från en frispark i fotboll till apartheid-systemets avskaffande var F. Det är som när man börjar bli gråhårig, det går inte att komma undan, det bara är, hela tiden, jämt.
Fast det var en utvikning.
Men de vanliga stunderna, de tillfällen då vi inte gör något alls, då vi bara ÄR. De som faktiskt är livet. Stressigt ibland och mycket att göra men ändå något att landa i efter att ha flashat på Facebook.
Och för att citera Plura igen, den här gången i episka Eldkvarn-låten ”Alice”; ”Alice, himlen kan vänta, det finns en väg, en plats i solen för varje männska”.
Det är det livet går ut på, att hitta den platsen. Ofta finns det betydligt närmre än vi i förstone kanske tror.