”Kruppen, den var krum som en gisten martall”, sa kvinnan, och berättade om sin mormor – som hade fött fem barn och fått se tre av dem växa upp till vuxen ålder. För mormodern, och den som för bara ett par generationer sedan fött upp sina barn på stekt strömming, sill och saltat fläsk, kan en snorig unge i februari i dag tyckas som ett mindre bekymmer.
Det gnälls ändå över vabruari och sjuka barn i mars. Vab-dagar. Och vems tur det är att stanna hemma? Att ha småbarn på vintern är ett familjepussel, för att få livet att gå ihop. Men när våren kommer med ramslök och kajp, gullvivor och spring i benen, då är smittornas tid över och de flesta av oss igenom ännu en vinter.
Fram till våren ska man vara med om mycket, innan öronen trillar av. Den galna värld vi lever i just nu känns inte som min. För att överleva mentalt har jag skalat ner omvärlden och minskat min bubbla – till ungefär den sträcka som jag kan springa. Till en cirkel på typ tre mils radie. Där har jag badat i havet varje helg fram till nyår. Odlat och skördar grönkål hela vintern. Och fiskat granna havsöringar – i den egna världen är inget ont utan allting gott. Men om jag börjar tänka större än så blir jag mörkrädd.
För att få sinnesfrid och lugn på jobbet vrider jag på ännu en skrivarlåt i mina lurar, och minns hur det var när mina barn var små. Faktum är att nästan allt jag skriver har en egen låt och ett eget soundtrack. För att klara av att skriva i ett öppet och ibland bullrigt kontorslandskap väljer jag musik med omsorg. Ofta är det melankoliska mästerverk. Som Christian Gabels ”Den minsta av segrar” i mina lurar just nu. Ren magi!
Till de tonerna tänker jag att jag under småbarnsåren kanske inte precis blev ”krum som en martall”. Men bra slut och sliten kan alla ändå känna sig. Jag möter så många småbarnsföräldrar som sliter så hårt där ute. Mot snuvor och influensor. Vattkoppor och springmask. Mot myndigheter och orättvisor. Mot krånglande ex, före detta partners, som de helst hade sluppit. Ibland tycker jag att det känns som att jag skulle vilja ha haft ett häfte guldstjärnor i bakfickan, medaljer och diplom att dela ut till dem. Och säga att det kommer att ordna sig. Att allt kommer att bli bra. Till alla som kämpar och har tagit sig ända hit.
Att stå upp och aldrig vika ner sig, att orka kämpa, det är en fin egenskap. Jag tänker ofta på gubben på hockeyläktaren: En tvärhand hög, senig och i hatt. När Visby Roma-spelarna i ishallen tryckte till med hårda tacklingar vrålade gubben högt bland hemmasupportrarnas trummor och skanderande slagord. Men, vad hade han väl att sätta emot? Allt! Han visste konsten att låta sin röst bli hörd. Gubben höjde handen som en tratt runt munnen: ”Gi’ dem bare”, vrålade han – högst av alla.
Den gubben är sinnebilden för mycket. Att säga ifrån. Att mana på andra. Våga tro på framgång i tuffa lägen. Att aldrig bli soptunna för andras ojusta tacklingar eller någon annans skit. Och, att tro på att en ensam röst kan göra skillnad. Att ge sig hän som han i leken, oavsett om det är hockey eller något annat, det tror jag är viktigt.
Som omvärlden ser ut i dag med alltför mycket allvar tror jag att alla behöver få leka mera. För mig har den leken nästan alltid ägt rum utomhus, och inte sällan inbegripit någon form av risktagande. Lek tror jag ska ha just spänning, ovisshet och risk, för att barn ska bli självständiga. Jag befarar att risken faktiskt är störst att vi föräldrar överbeskyddar och hindrar våra barns utveckling till smarta vuxna.