Ibland är vi skrämmande stereotypa hemma hos oss.
Oftast är vi det inte. Vi delar på saker som tvätt och städning och matlagning och vad det nu kan vara.
Jag fixar förvisso vinterdäcken och andra bilrelaterade saker, någon slags manlig stolthet måste jag ha kvar. Och sambon sorterar in mer tvätt än jag i barnens garderober.
Men förutom det så delar vi ganska lika.
Det där stereotypa handlar inte så mycket om saker vi gör som om de saker vi tycker är viktiga.
Ett exempel: Häromkvällen konstaterade jag att vi borde skaffa ny tv. En stor. En riktigt fet skärm med de senaste smarta funktionerna och som skulle sitta som en smäck på väggen.
”Varför då”, kontrade sambon.
Svaret tog mig lite på sängen, det ska jag erkänna. Varför då varför då, undrar jag. Jag ville svara ”därför” eftersom det borde vara uppenbart för alla varför vi behöver en ny tv.
För att den gamla är gammal. Det räcker väl?
Jag sa ingenting. Det är nämligen inget fel på vår tv, förutom att den är lite mindre än jättestor och inte är splitterny. Den fungerar alldeles utmärkt och jag har inget att klaga på alls.
Men det är inte det viktiga, skulle jag vilja säga till henne. Jag vill ha. Vill ha. Det spelar ingen roll att allt fungerar fint, jag vill ha en ny teknisk pryl. Jag vill konsumera och packa upp kartonger. Känna att jag hänger med. En modern, teknisk man som ger intrycket av att ha koll på det senaste.
Det är förvisso en illusion, och jag lurar ingen. Jag är inte tillräckligt intresserad för att ha koll – men det spelar ingen roll. Jag vill äga tekniska saker. Det är en liten men signifikant skillnad.
När jag köpte förstärkare härförleden fick jag bjuda hem en kompis på fika för att han skulle koppla in den. Det var lite för mycket sladdar och HDMI-ingångar för att jag skulle känna mig tillfreds.
Förstärkaren är galet avancerad och kan i princip allt utom att koka kaffe. Eller, det ska jag inte svära på, för jag är ganska säker på att jag utnyttjar dess kapacitet till tjugo procent ungefär.
Men jag ville ha den och jag köpte den och nu står den där och sambon är ännu irriterad eftersom denna min fina uppgradering ledde till att själva påsättningen av hela tv-arrangemanget och byten mellan dvd, apple-tv och vanlig tv kräver flera tryck i rätt ordning på fjärrkontrollen.
Jag tror aldrig att vi kommer att mötas fullt ut.
Vi kan möjligtvis acceptera, resignera, och man väljer sina strider. Jag bråkar till exempel inte om skor. Jag frågar inte varför när hon köper nya, trots att de gamla fungerade lika bra som vår tv.
Sambon bråkar inte längre (särskilt mycket) om förstärkaren. Och hon kommer förr eller senare att ge sig om tv:n också.
Inte så att jag kommer tjata, nej då. Jag kommer däremot att fråga vid flera olika tillfällen, liksom i förbigående. Det skulle kunna tolkas som tjat men är inte riktigt samma sak.
Eller, mer troligt, så går jag bara och köper den när hon inte är hemma.
Som en överraskning, liksom. Tänk vad glad hon kommer bli.
* Veckans lista. Fem bästa tv-personligheterna just nu.
1) Fredrik Lindström. Allt han gör blir på något konstigt sätt intressant.
2) Peter Settman. Underhållningsproffs.
3) Marie Lehman. Tv-sportkvinna med koll.
4) Markus Aujalay. Den enda tv-kock jag står ut med.
5) Ola Selmén. Galen programledare för ”Amigo”.
Inte ens nära: Per Morberg, Leif Mannerström, Rickard Olsson, Rickard Sjöberg.