Årets pris till en väldigt hygglig gotlänning
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är sådant man begriper. Att något så användbart som antibiotika kunde överdoseras var länge helt obegripligt. Det är en annan sak.
Då fick man lära om.
Samma med DDT på kemisidan. Tar död på alla myggor. Och flugor. Det fattar man också. Verkade praktiskt. Fick Nobelpris det också.
Att sedan DDT visade sig ha andra intressanta effekter som till slut ledde till att medlet totalförbjöds är återigen en annan femma. Somligt fattar man först senare, och så var det dessvärre med rätt mycket som kom fram under 1900-talet.
Därför förvånar det mig att någon enda människa kan känna någon som helst entusiasm för allehanda grödor där människan har fixat och donat med hur generna beter sig. Det tar en bra stund innan man kan överblicka konsekvenserna av nyheter som släpps lösa utanför laboratoriets skyddade verkstad.
Är det något som vi alla borde ha lärt oss efter förra århundradets experiment, så är det att allt har sitt pris. Vi har testat alldeles för mycket ingenjörskonst i fysik, kemi och medicin enligt principen "går det så går det".
Ingen hade rimligen tänkt sig att kemikalierna skulle landa i allt som finns i himmelen och på jorden. I modersmjölken.
I vilket fall som helst så satte jag mig på Nobelmuseet häromkvällen och lyssnade till tre svenska professorer i fysik, kemi och medicin. De skulle förklara vad årets Nobelpristagare hade åstadkommit, jättebra. Det jag hört och sett flimra förbi i nyhetsfloden begriper jag ingenting av och det jag inte fattar kan jag inte heller riktigt bry mig om.
Annat är det med Nobelpristagaren i litteratur, Doris Lessing. Visserligen borde hon ha fått priset för tjugo år sedan eller så, det är inte nu hon skriver sina bästa böcker. Men på tiden, säger jag bara, absolut på tiden. Börja läs henne från början med "Gräset sjunger", sedan är det bara att fortsätta.
Men tillbaka till kemi, fysik och medicin. Svåra ämnen nu när forskningen befinner sig på nivåer långt bortom de mänskliga sinnenas egna kapacitet. Typiskt nog har kemipristagaren fått sitt pris för att han lyckats förklara VARFÖR det blir som det blir. När järn rostar. När bilens katalysator förvandlar giftig kolmonoxid till inte giftig koldioxid. När kväve och väte träffas på ett sätt som gör att det bildas ammoniak.
ATT det händer sådana saker har man vetat länge, men om man vet VARFÖR kan kunskapen leda vidare. I vilket fall om det står någon i närheten av labbet och grunnar på hur man skulle kunna bli rik på just det här. Eller det där.
Pengar och forskning är inte samma sak, men de trivs bra tillsammans.
Och på de båda fysikpristagarnas upptäckt av "jättemagnetoresistansen" har många redan blivit ohyggligt rika. Tekniken används för att läsa av datorns hårddisk. Den har gjort det möjligt att framställa pyttesmå läshuvuden med enorm kapacitet. Det är därför man kan googla. Det är därför datorerna och mobilerna kan bli så små. Den svenska fysikprofessorn på Nobelmuseet hade en så bra liknelse för att beskriva vad ett sådant här nutida läshuvud klarar. Hon sa att vi skulle tänka oss ett supersnabbt jetplan som for runt hela jorden på en enda timme, på ett jetplans vanliga höjd. Under den timmen förmår jetplanet registrera vartenda litet ynkans blad på hela jorden, in i minsta detalj.
Det ni. Detta är vad jättemagnetoresistans betyder. I praktiken. Mobiler med e-post och Facebook.
Avslutningsvis vill jag dela ut ett eget pris. Utan ordnar, trumpetfanfarer, miljoner och kungligt handskak, dessvärre, men Stort. Vanlig mänsklig hygglighet finns lite varstans i världen, gudskelov, men själv anser jag den framför allt vara en gotländsk specialitet.
Årets pris går därför till den medarbetare på Destination Gotland som slet av sig gula västen, rullade ut reservhjulet, fixade fram domkraften, kastade sig in under min lortiga bil, ringde till en kompis för att ta reda på något om muttrarna, tog loss punkteringen, ersatte med reserven, lade in punkteringen på reservhjulet, klappade hundtäckena tillrätta i skuffen, klappade även hunden, tog på sig västen, vinkade glatt hejdå och försvann.
Fantastisk man. Gotlänning förstås.
Har inte en susning om när punkteringen inträffade. Jag tänker inte på sådana saker. Hade förmodligen inte märkt något än, om inte medresenärer på hamnplanen i Visby hade skrattat och pekat.
Det hade varit hur enkelt som helst för den här killen som jobbade på färjan att rycka på axlarna och låta mig missa båten. Fixa dumma, dumma bilen bäst det gick. Det gjorde han inte. Tack.
Det bästa är att när jag berättar om honom för alla jag träffar, vilket jag gör, så har de flesta en egen berättelse om liknande händelser. När det har dykt upp en vardagshjälte. Eller inte.
Det borde finnas ett Nobelpris i Vanlig Hygglighet. Sådant som man begriper direkt. Med hjärtat. Och som aldrig någonsin i hela mänsklighetens historia låtit sig omvandlas i pengar.