Min Gud, Israel 1979! Det handlar naturligtvis om Melodifestivalen. En tävling som jag aldrig mera skulle titta på. Så var det sagt. Men nu är det definitivt. Årets upplaga slår alla rekord. Bedrövligt i kvadrat! 1979 vann Israel med Hallelujah. I år ställde en svensk grupp med just den låten. Föga uppfriskande. Man var lovad lite countrystuk, men fick sig till livs ett stycke Målle Lindberg. Låten hör hemma på ett Maranatamöte. Och mitt i all bedrövelsen så var just detta bidrag långt ifrån det sämsta.
Var det bättre förr? Inte alltid. En kille som gillar Rolling Stones, Sven-Ingvars, Hep Stars och Willie Nelson fick stå ut med en hel del olåt. Artister som Svante Thuresson och Monica Zetterlund var rena sömnpillren. Och låtar som Nygammal vals och Dina bröst är som svalor som häckar fick en att vilja spy upp bacardin och colan. Men det fanns, till skillnad från i dag, ljusglimtar. Claes-Göran Hederström 1968 var en riktig rackarrökare. Ung, fräsch och en utmärkt låt. 39 år senare hade vi The Ark och The worrying kind. Den låten trodde jag skulle sopa rent i Europa. Blev nummer 18.
Men det bästa kom 1983. Carola och Främling. Hon är och förblir oöverträffad. Knep bronset i den stora finalen i München, knappt slagen av Luxemburg och Israel. Året innan vann Tyskland med det bästa bidraget genom alla tider, Ein bisschen Frieden, framfört av Nicole Seibert.
Numer står ett helt gäng kompositörer och ler och vinkar enfaldigt in i kameran. Om jag vore i deras kläder skulle jag gå ut i skogen gömma mig. Skulle skämmas om jag inte kunde tota ihop något bättre än vad som framförs av lika usla ”artister”. Och koreografin sedan, vad i helvetet är syftet med att sångaren framträder, iförd en tvångströja, i en stålbur? Inget svenskt helylle precis, om man så säger.
Och vad tillförde killen som hängde i hängslena ett par meter över scenen? Stackars publik. Ingen människa fattade om det var djupsinnigt, roligt eller bara korkat. Herre, giv mig styrka, innan jag skickar in en stövelknekt i TV-rutan! Det värsta till sist. Vem i helvetet har raggat upp programledarna?! En tjej som snackar en skånska som man bara gör söder om landsvägen och en medelålders fetknopp. Deras närvaro ligger någonstans mellan irriterande och outhärdlig. Och vem har totat ihop deras texter? Måste handla om någon vars utbildning blivit sorgligt försummad. Aldrig mera detta enfaldiga program! Fast den stora finalen, i år i Köpenhamn, följer jag som vanligt.
Det tävlas i att käka kroppkakor. Fullständigt främmande för mig. Skulle vara som att ta godis från småbarn. Per Leino lärde mig en gång att äta kroppkakor. Kan sätta i mig dussintals. Jag besöker kroppkakegluggen på Flexs parkering lite då och då. En lördag hörde jag en brandbil vars sirener tystnade i höjd med gluggen. När jag svängde runt hörnet mötte jag fordonet som var laddad med kroppkakor och brandsoldater med snålvattnet rinnande i mungiporna. Man brann av iver att få börja festen.