Är det katastrof om fel lag vinner?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Om du under de senaste åren inte har övergett en uppfattning eller förvärvat en ny, bör du kolla din puls. Du kanske är död." (Gelett Burgess, 1866-1951).
Så nu har jag fått vara lite elak så nu ska jag ägna resten av utrymmet åt att vara snäll.
Snällhet är ju gravt underskattat. Stefan Einhorn gjorde mycket för att vända på detta med sin bok "KOnsten att vara snäll" och det finns en stark motkraft på gång.
Allt fler inser att det är kärlek inte hat som är lösningen.
Men sen finns det mycket märkvärdiga sammanhang där man tänker annorlunda.
Hockey är till exempel en sport där det mesta är ok.
Man får slåss på isen om det skulle behövas men inte "tar det med sig" ut i vanliga världen.
Hmm.
Vänta nu.
Jag hänger inte med och jag må vara korkad men hur tänker man?
Exakt samma handling skulle alltså vara brottslig på ett ställe men "höra till" på ett annat. Var i brottsbalken står det att det är förbjudet med misshandel förutom i hockey om nöden så kräver?
I och för sig skildras diverse matcher i alla sorters sporter som om det vore krig. Förenklingens förlovade värld lever i full frihet i sportens värld. Där är det vi mot dom, man samlar sina trupper, lägger upp strategier för att "krossa allt motstånd".
Skulle fel lag vinna är det alltid katastrof. Skulle domaren döma till det andra laget fördel är det katastrof. Läser man tidningsrubriker har det historiskt inträffat fler katastrofer på grund av sport än svält, krig och sjukdomar tillsammans.
Hade man bara räknat blodvitet som uppstår i en match så är det kanske inte så himla farligt. Sånt händer.
Men det är inte okej för den skull.
Det är inte okej.
Värre är att regelrätta hot viftas bort och tystas ner med att "nu är allt så bra och se vilka goda vänner killarna är". Allt är glömt.
"Nu pratar vi inte mer om det" brukar min snart åttaåriga dotter säga när jag försöker prata om känsliga eller jobbiga saker.
Vuxna ledare i sportens värld kan inte använda denna metod och jag hoppas innerligen att man pratar vidare om saken inom "rörelsen" även om man framgångsrikt försöker tysta ner den allmänna debatten.
Men nog är det märkligt.
Jag säger som det sades i helagotland.se:s mest läsvärda blogg, GT:s sportreporter Per Wallstedts, som undrar var gränsen går om det nu är okej med lite våld inom hockeyn.
Hur mycket blodvite får uppstå eller är det antal slag per match som räknas?
Hur många mordhot "här till" innan man gör det självklara nämligen polisanmäler?
Nej, jag fattar verkligen ingenting.
Ja, ja, nu pratar vi inte mer om det.
Eller?
Fick av nån anledning ett mejl från en fransman som driver ett företag, Apoteo Surprise, i kärlekens tecken. Han syr nämligen ihop storskaliga och spektakulära paket med kärleksförklaringar och frierier i Paris. Här kan du få ditt frieri exponerat på Eiffeltornet, anlita en fallskärmshoppare som dyker ner med ett meddelande till din käresta mitt under er picknick. Hälsningar på flygplansvingar, genom fyrverkerier, på sagolika slott eller på motorbanan. Här finns allt.
Det kostar mellan 390 till 15900 euro.
Att kärlek är viktigt vet väl alla men hur det är så verkar vi glömma det och ersätta det med nån pseudoföreställning om att det är jobb och status som är förutsättningarna för att leva ett gott liv.
Och det är klart att har jag inga pengar kan jag inte köpa mat så dör jag till slut. De som hävdar att "pengar inte är allt" har nog aldrig behövt fundera så mycket på var de ska komma från.
Men hur som helst, ni har säkert också läst om forskningen som visar att om man tar nyfödda barn och ger dem ordentligt med mat och dryck, håller dem lika varma med i övrigt samma förutsättningar, så tappar ändå det barn livslusten som inte får beröring. Det barn som man smeker, klappar och pussar på utvecklas helt normalt medan barnet som inte får nån mänsklig omsorg förtviner.
Det sägs att det var den tyske kejsaren Fredrik II, som på 1200-talet, trodde att det fanns ett språk som var "naturligt" för människan och han ville ta reda på vilket det var. Han tog därför nyfödda barn från sina biologiska föräldrar och lät dem skötas av "fostermammor" som inte fick vare sig prata eller på andra sätt kommunicera med barnen. Barnen fick bara tvättas och ammas, inget mera.
Allt för att man skulle undersöka vilket språk barnen skulle börja tala utan påverkan av andra.
Den hjärtlösa kejsaren blev dock svaret skyldig eftersom inget barn överlevde till den ålder de normalt börjar prata.
(Denna förklaring hittade jag i en uppsats skriven av Liselott Hillmann, med rubriken "Beröring. Tala till barnets hud". Där hänvisar hon i sin tur till en bok skriven av sjukgymnasten Lena Jelvéus).
Man behöver kanske inte tänka så länge innan man begriper att beröring och kommunikation är viktig även efter att vi överlevt spädbarnstiden.