Är ålänningar också finnar?
Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi har just nu besök av ett antal finländare som kommit för att vara med på vår stora släktträff. De flesta av släkten på min hustrus sida bor på Åland och är därmed, tror jag, inte finnar "på riktigt". Men vi okunniga svenskar betraktar dem ändå som det. Två stycken kommer dock från finska fastlandet och det är dem vi badar bastu med. Och det är då jag frågar Harri, släktens ende begravningsentreprenör, om det finns finnar som inte badar bastu. Han funderar en lång stund innan han svarar.
- Jag tror det, men jag har aldrig träffat någon.
I nästan två veckor har en spindel tålmodigt suttit i utkanten av sitt nät och väntat på byte. En fluga förmodligen.
Nu i fredags klarade jag inte längre av att se honom sitta där, så jag kastade in en död fluga åt honom. En timme senare var flugan borta, förmodligen uppäten, och spindeln hade återtagit sin gamla vaktplats.
Då kastade jag ut den på gården. Jag ska snart resa bort och jag tänker inte belasta min husvaktande dotter och be henne slänga åt spindeln en fluga i veckan. Hon kommer att ha fullt upp med att mata hönsen.
Krönikören Schulman är nog en mycket känslig person.
Han får "dödsångest, livsångest och existentiell svindel" och tvingas fly från lasarettet när han i en korridor ser en skylt med texten "Avskedsrum".
Och nu senast skriver han att han aldrig åkt en lika fasansfull färja som Destination Gotlands.
Känslig eller migrän?
Släktträffen ja. I en veckas tid har jag noggrant studerat tre vädersajter på internet. SMHI, norska yr.no och den svenska klart.se.
SMHI och norrmännen har hela tiden varit mycket pessimistiska om den här lördagen. Regn, regn, regn. Svensksajten klart.se har däremot spått sol, sol, sol. Och vem tror ni att jag har litat på?
Nu är det lördag morgon och resten av släkten kommer hit om några timmar och vi ska bjuda på kajpsoppa, dricke och så ska vi tävla i dofter och vi ska lära känna varandra, finnar och svenskar. Allt detta under gemytliga former i solskenet ute i trädgården. På kvällen ska vi äta grillat lamm och leka lekar och sjunga på uteserveringen vid Björklunda pensionat. Det kommer att bli sååååååå trevligt!
Så var det tänkt, men just nu vräker regnet ner och ska så göra under större delen av dagen. Vi ska spänna en presenning över altanen så att rökarna slipper bli dyblöta. Vi andra får försöka bekanta oss inomhus.
Grillaren ringde just och förbannade regnet och vi beslutade att han i stället ska grilla i ett garage i Havdhem och sedan köra ut maten. Och alla våra lekar, bland annat den finska nationalsporten kärringkånk, får nog ställas in, för i det här regnvädret glider ett fruntimmer en lätt ur händerna.
Jag ska aldrig mera lita på klart.se.
På tal om fruntimmer - nej, kvinnor är det nog bäst att jag skriver för annars får jag väl ovett av Ingrid Thunegard i Boge - så läser jag nu en bok av Anna-Lena Laurén, finska Rundradions Moskva-korrespondent. "De är inte kloka, de där ryssarna" heter boken. Ett kapitel handlar om de ryska kvinnorna och den nästan totala avsaknaden på jämställdhet. De ryska kvinnorna tycker det är helt i sin ordning. "Vi bestämmer ju över männen i alla fall. Poängen är att få männen att tro att det är de som bestämmer", säger en rysk kvinna och citerar ett ryskt ordspråk: "Mannen är familjens huvud men kvinnan är nacken som bestämmer i vilken riktning huvudet ska vridas".
- I förra krönikan undrade jag varför så många bilder, bland annat i den här tidningen, ofta lutar. Människor, hus, åkrar lutar ibland alldeles förskräckligt mycket.
GT:s fotograf Tommy Söderlund svarar:
Den enkla förklaringen på varför en del bilder har en lutande horisontlinje i GT är att varje fotograf har ett personligt bildspråk där estetik och form är en del. Likadant som man som krönikör eller reporter har ett personligt anslag, man kan ge röst åt en tupp som får tycka till om samhällsfrågor till exempel.
Och Bertil Virgin i Visby skriver:
Vissa trender är starka men begränsade i tid. I början och mitten av 90-talet var det till exempel vanligt att beskära ansikten på mitten, så att bara ena ansiktshalvan kom med. Den trenden försvann i stort sett helt och har ännu inte gjort någon comeback. En samtida 90-talstrend att luta kameran har däremot levt vidare, även om intensiteten varierar över tid. Personligen kan jag uppskatta det någon gång men i GT tycker jag att nästan varje bild lutar och då blir det jobbigt för betraktaren.
Den här krönikan bli den sista jag skriver på hemmaplan på ett tag.
Även den här sommaren ska jag ut och cykla, men inte ensam den här gången. Vi, hustrun och ett annat par, startar på Åland och cyklar och åker färjor mellan öarna över till Åbo. Där lämnar vi män kvinnorna och fortsätter till Estland där vi ska cykla på öarna Ormsö och Dagö. Krönikor kommer jag dock fortsätta att skriva och det blir också dagliga reserapporter på min hemsida.
Vi kommer tillbaka till Gotland i början av september. Kanske.