Som man har tjatat. År efter år. För Guds skull, ge revyaktuelle Roland Olsson kulturpriset! Han, om någon, är värd det. Och det innan han måste ta färdtjänsten till prisutdelningen. För karlen är gammal, hela två dagar äldre än undertecknad. Men inget har hänt. Kommunens kulturansvariga har slingrat sig som maskar i försöken att hitta andra pristagare. Och lär säkert lyckas med det i hundrafemtio år till. Förefaller ha Svenska akademien som föredöme.
Vad jag däremot aldrig tjatat om är att ge Astäuen GT:s kulturpris. Och tur är väl det. För brodertidningen har inte känt någon press. Bara plockat fram den mest värdige, mannen som visat den gotländska folksjälen. Roland Olsson. Det är inte utan att man blir både överraskad och glad när man skottat sig fram till postlådan och får ta del av nyheten. Förra gången jag kände något liknande var när Anders Mattsson prisades. Och banne mig om inte kulturredaktör Valentinssons förträffliga val har gjort GT:s kulturpris till öns finaste. Nu har jag bara två favoriter kvar, Pettersson Dunbodi och Risto Leino. Och sätter hoppet till GT.
När vi ändå är inne i tidningsvärlden. Sylve Henriksson heter en kille som jag har delat arbetsplats med i 50 år. Enligt mitt förmenande har vi alltid varit allra bästa vänner. Kompisar. Jag vet dessvärre att Sylve har en lite annorlunda syn på saken. Han har aldrig tagit ett felsteg. Har, precis som den trikåklädde mannen i Sherwoodskogen, alltid varit sin Marion huld och trogen. Men så hände det vid luciatid. Första felsteget som fick ödesdigra konsekvenser. Sylve halkade och bröt benet. Du mår förstås inte som en Bernadotte just nu, men det kommer en vår, gamle polare.
Julkort har vi alltid skickat. Mellan tjugoåtta och trettiofem stycken. Varje jul. Och fått någonstans mellan två och fem. Därmed torde det vara klart bevisat att man inte finns med på listan över populära personer. Det får man leva med, men samtidigt måste det till förändringar.
Jag har inte en susning om hur man blir poppis, så vi valde den andra vägen. Skickade inte ett enda julkort. Och då blev man populär. Korten strömmade in från när och fjärran. Märkligt. Till och med från Brynässhopen i Gävle. Malmö FF och landshövdingen hörde aldrig av sig. Och det kan jag leva med, fast det ska erkännas att den uteblivna hälsningen från mästarlaget i Skåne sved.
Och så har då Elgiganten utmärkt sig igen. Förra gången var när vi skulle köpa en färg-TV i kolossalformat och behövde lite hjälp. Inte en kotte brydde sig om oss, trots att vi var de enda kunderna i butiken. Nu skulle trädgårdsarkitekten inhandla en julklapp till sin syster. Hade kollat vad den kostade i Elgigantens nätbutik eftersom hela släkten skulle vara med och betala. Till sin häpnad fann hon den 400 kronor dyrare i butiken. Hon frågade en ung, måttlig intresserad, expedit om detta och fick svaret att då kunde hon handla den på nätet. Smått förbannad på den ohyfsade ynglingen åkte hon hem och beställde den via nätet. Då visade det sig att hon kunde både betala och hämta ut den i butiken på Skarphäll. Till det lägre priset.