I väntan på det nitton kvadratmeter stora femmanna-tältet ("vi kanske blir fler i familjen någon gång" sa maken och jag blev så upprörd över påståendet att jag aldrig hann motsäga mig storleken på tältet) med ståhöjd och vardagsrum som vi beställt från England, gör vi utflykter i vår närmiljö. En dag åkte vi till Dalhem.
I Dalhem åkte vi tåg och lyssnade på berättelser om tåg samt såg på tåg och gick på tågmuseum. Jämfört med Fridhem som vi besökte dagen innan var Dalhems tågställe riktigt välskött och fint och barnen fick glass och alla var glada.
Jag frågade en av eldsjälarna som kör tåget om de har säkrat framtiden för tågruljansen på ön, men då hade han bara dystert att komma med. Det är dåligt med tågintresserade ungdomar på Gotland helt enkelt. Jag tycker ändå att de ska göra ett försök. Ordna en kurs där de lär ungt folk från trakten att köra tåget.
Jag kan också anmäla mig. Det kanske vore något, att satsa på att bli lokförare så här uppemot 30-årsålder. Dessutom på en ö med endast 1,3 kilometer lång tågräls.
Fast som det ser ut nu ska jag börja på högskolan i höst. Jag ska äntligen bli bildad. Samla högskolepoäng i stället för kottar i skogen med barnen. Hu, nu lät det nästan sorgligt. Dagen då beskedet om antagning kom ägnade vi åt att diskutera hur vi ska lägga upp framtiden så att barnen får gå så få timmar på dagis som möjligt.
Hur vi ska göra det så enkelt och lätt som möjligt för barnen som får två föräldrar med heltidssysselsättning. Det behövde aldrig mina gamla kompisar tänka på när de sökte till högskolan för fem år sedan. De behövde bara tänka på vilken pub på campus som serverade den billigaste ölen. Men jag är inte bitter för det. Om allt går som det ska kommer jag att ha två barn, en man, ett hus och en treårig högskoleutbildning klappad och klart till min 30-årsdag. Förhoppningsvis även ett jobb.
Sen är det väl bara att luta sig tillbaka och invänta pensionen?
I mitt googlande så här inför skolstarten hittade jag en lite nedslående undersökning, gjord av Sociala rådet. Den visar på att när män, som grupp, blir arbetslösa, löper de större risk att dö i förtid. Män mår helt enkelt inte bra av att vara arbetslösa. Samma undersökning visar att när kvinnor blir arbetslösa löper de mindre risk att dö i förtid. Kvinnor mår helt enkelt bra av att vara arbetslösa. Detta får mig att fundera.
Ligger samhället före människan vad gäller jämställdhet? Var det egentligen inte alls rätt att avskaffa hemmafrusamhället och låta kvinnorna bege sig ut i arbete? Var kvinnorna inte mogna för det? Eller är det, som vanligt, männen, som ligger efter? Männen som fortsätter jobba på som vanligt utan att ta större ansvar för barn och hem trots att kvinnan också jobbar. Vilket leder till att kvinnorna istället får dubbelarbeta och må dåligt?
Detta står det faktiskt ingenting om i undersökningen. Där emot nämns en hel drös med orsaker till det ostabila psyke männen drabbas av då de blir arbetslösa.
Till exempel ökar risken att de tar till flaskan. Försörjningsplikten som män lider av nämns också och deras starka yrkesidentiteter. Men orsaken till kvinnornas plötsliga välmående vid arbetslöshet har man inte rotat i.
Det får kvinnorna själva fundera på. Som vanligt.
På söndag är det ett år sedan jag gifte mig med dunder och brak (bokstavligt, då det åskade och ösregnade hela dagen).
Vi firar med regn, hångel och en nyinköpt rosenbuske till det Bruna slottets vackra trädgård.