Diplom till Årets energiknippe tilldelas Åsa Wallin. Motivering: För att Åsa alltid drar igång nya projekt - och faktiskt ror dem i land. Hon går alltid "all in". Åsa har genom åren bjudit oss på många tvära kast i tillvaron men varje gång är det med full energi.
Med diplomet följde ett nummer av magasinet Runners World - och en kakelplatta. För att jag alltid kör ända in i... förklarade min finfina chef på GA:s personalfest förra veckan.
Diplomet och motiveringen rörde mig till tårar.
Först spontant, för att det så klart värmer ända in i själen att bli sedd och bekräftad för personliga egenskaper som man själv är stolt över.
Sedan självkritiskt sorgesamt. Diplomet har nämligen en betydligt mindre glansfull baksida...
Det där drivet innebär att jag nästan alltid är på väg någonstans. Jagandes mig själv, med piska och morot, mot nya upplevelser. Mot utforskande, upptäckter och utveckling.
Och förändring är förvisso lustfylld, livsbejakande och lärorik. Men den är också förbannat jävla jobbig och energikrävande och tanke- och känsloslukande och ibland vill jag bara kliva av den där resan!
Kliva av mig själv. Säga tack och hej, roligt att vara med så här långt - men nu är jag in i själen trött och nöjd. Eller mer sannolikt liknöjd...
Fast. Det är ju det jag inte vill vara. Inte kan vara. Liknöjd. Jag vill vara nöjd. Jättenöjd! Här och nu! Det är det som är mitt - och många andras - livs stora paradox. Att alltid vara på väg, i en desperat jakt på de insikter som slutligen ska lära en vara här och nu.
Här.
Och.
Nu.
Hur svårt kan det vara, typ? Hur gör andra? Hur gör du? Eller som en likasinnad vän uttryckte det:
- Är det för mycket begärt att bara få ta det lite lugnt!?
Asså, jag tror inte jag är rätt person att svara på det...
Jag jobbar mer än heltid på GA, driver ett litet företag på sidan om, har en hund och två hästar och utbildar mig till riddare inom Akademisk ridkonst. Och så har jag börjat springa! På riktigt, inte bara själsligt. Alltså med löparskor på fötterna. Och det är bra. Mer än bra, det är fantastiskt! För löpning är - tanken svindlar - här och nu.
Och jag blir - faktiskt - allt bättre på det, på alla plan. På att vara både på väg och i nuet. Tack vare, och trots, mitt diplomerade och stundtals maniska driv.
Så jag fortsätter. Upplever och utforskar. Förändrar och förbättrar. Bryter destruktiva mönster och bygger så sakteliga upp nya, mer konstruktiva. Lyssnar mer på min mage. Är oftare på väg mot, i stället för ifrån.
Jag vet inte om jag kan säga att jag har ett mål, men jag har definitivt en riktning. Framåt - här och nu.
Var är du? Och vart är du på väg?
****
Bäst just nu:
Chefen. För att varje medarbetare fick diplom och hjärtevärmande ord. Det var himla fint.
Bubbelvin. Det är hög tid nu. Sommartid.
Här och nu. Vad vore livet utan längtan till dig?