Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En god vän i Skåne berättar att hon brukar sitta framför teven och sjunga med i allsången på Skansen på tisdagskvällarna. Det gör alla, påstår hon, vilket gör att jag känner mig i otakt. Sjunger alla framför teven även på Gotland? I så fall är jag nog på väg att bli en kuf. Sedan jag slutade i kören sjunger jag egentligen bara när jag kör bil, fast då sjunger jag i gengäld väldigt högt. Dessutom är jag den enda söder om Arvidsjaur som bara har läst en enda Stieg Larsson-deckare, den första, och när den var slut var jag så sorgsen och så besluten att låta de övriga böckerna vila i frid, att jag måste fundera på varför. Därför vet jag. Inte ett enda barn som lekte, inte en enda familj där folk gillade varandra eller i alla fall tyckte att det var kul att ses ibland, inte en enda mänsklig relation som fick bli så pass nära att kärleksfullt beroende var helt okej. Allt detta mörker och misstroende. Jag kan inte minnas ett enda samtal som gick ut på att det i all enkelhet är rätt härligt att leva.Ensammare bok har jag nog aldrig läst, vilket egentligen är rätt konstigt. Eftersom Stieg Larsson så gärna berättar via repliker, antingen talande eller mailande eller smsande.Väninnan som sjunger framför teven har i alla fall jättekul. Hämtpizza och allsång och trevligt sångsällskap i soffan, sedan kan det väl regna och storma bäst det vill ute på campingplatserna. Men sitta hemma i soffan är faktiskt ingen sport när man ändå är i Stockholm, så i tisdags var det dags för lite undersökande jag-var-där-journalistik. Dessutom var det länge sedan jag var på Skansen.Detta märktes i biljettkassan. Inträdet var 270 spänn för två eftersom det var allsångskväll, inklusive uppfärd i den rara lilla bergbanan. Och parkeringsavgiften på Djurgården visade sig vara trinda trettio i timmen dygnet runt, vilket är mycket till och med i Stockholm, men trängselavgiften är å andra sidan inte tillbaka förrän på måndag och buss 47 tar en ända fram till porten. Alltid finns det nåt att vara glad för och det är bara sommar en gång per år. Ännu så länge, i alla fall.En knapp timme innan tv-kamerorna slogs på var det absolut tjocksmock med folk framför scenen. Hela vägen från kändissoffan längst fram till glastornen på taket på restaurang Solliden längst bak. Rimligen bestod publiken av en drös entusiastiska läsare av Stieg Larssons berättelser, men det kunde ingen tro som såg alla glada barnungar i alla tänkbara åldrar, alla par som ömt höll om varandra medan de sjöng av hjärtans lust ur tjocka allsångshäften och alla tantgäng som smådansande i sina schollssandaler klängde på parkbänkarna för att åtminstone få liiiiiten skymt av Anders Lundin när han slängde sig ut i folkhavet iförd rutig skjorta och mikrofon.Han gjorde en uppmjukande utslängning innan programmet började. Att jag såg träningsomgången berodde på att jag hade hamnat borta vid muren och utsikten mot de supervackra, seglande skeppen som förresten passerar utanför västra Gotland vilken dag som helst under pågående Tall Ships Race. När jublet steg mot sommarhimlen vände jag nyfiket blicken mot scenen, och där flög till min förvåning och publikens förtjusning Anders Lundin i en vid båge.Hade Lundin inte flugit hade jag inte sett honom. Scenen är jättestor, publiken tätt packad och rör man sig i utkanten - vilket man gör om man inte är på plats löjligt tidigt - ser man absolut ingenting. I alla fall inte om man tänkt sig att se vad som pågår på scenen. Själv tyckte jag att folkhavet var underhållning nog. Alla dessa våffeltuggande, brändmandelnjutande sommarmänniskor som sjöng Abba och Stockholm i mitt hjärta för full hals och som gjorde taktfast gungande armkrok när det var dags för en sång om kung Carl Gustaf som väl ingen hört sedan Silvia stod brud.Stämningen var picknick i kolossalformat och det var ganska fint att se uppfinningsrika åskådare med blicken lyft mot mobiler och videokameror som de höll på spikraka armar. På de små, små skärmarna högt uppe i luften syntes på så vis Anders Lundin och Kjerstin Dellert pluttra runt i miniformat, och barnen som satt på pappas axlar kunde kika på samma lilla skärm. Hörde gjorde dock alla. Amy Diamonds franska sång om att hon inte ångrar någonting bör rimligen ha nått Stockholms södra förorter helt utan teknikens hjälp.På vägen ner till Skansens utgång räknar jag till sjutton mördarsniglar och hävdar att det stora allsångs-folket gillar sina familjer och varm korv och glass och Sahara Hotnights. Samt bilden av ett Stieg Larssons Sverige som rids av maran, konspirationen och mordlystna knäppgökar. Det uppstår en diskussion huruvida blandningen är charmant eller jättekonstig, och själv är jag osäker eftersom jag lutar mer åt Morden i Midsomer. Te och tortyr. Att folk över huvud taget vågar bo i de där livsfarliga engelska byarna är faktiskt jättekonstigt på riktigt.
