En gång hyrde jag ett rum där det luktade skit. Jag betalade kontant en gång i månaden hos en bilhandlare på hans kontor, men han gjorde aldrig något åt lukten, trots att jag bad honom. Däremot fick jag ett litet kylskåp.
Det stod en stank ur köksvasken som inte gick att få bort så det måste varit något med rören. Det var ett kyffe på vindsvåningen av ett flerfamiljshus i Värnamo, jag bodde inte där länge, bara dryga halvåret. Jag vickade på Värnamo Nyheters sportredaktion och åt sprödkex med mycket smör när jag kom hem om kvällarna. Det var 1983.
En kväll visades skräckfilmen ”Exorsisten” på min lilla svartvita tv. Men det har inte med någonting att göra.
Platser där jag bott. Rum, hus, lägenheter, alla är de en del av mig och en del av mig finns kvar i de där rummen. Perioder av livet, nu bakom mig, allt bär alltid framåt, allt är i förändring, allt är i rörelse.
Där jag bott med mamma och pappa, förstås. Men också ettan i Jönköping med utsikt över Vättern, den i Göteborg, vid Scandinavium, inneboenderummet i Smålandsstenar, lyan i Kalmar med en stol, ett bord, en säng och en lampa, vindsrummet på Östermalm, frukostarna det där halvåret i Fredhäll, andrahandaren vid Signalen, rummet i Hultsfred, studentrummet på Biskops Arnö, odören i Värnamo...
...platser där jag tvingats lära mig hitta till snabbköp och promenadstråk, där jag hittat vägar och stråk inom mig själv.
Jag är i Småland när jag skriver det här, i sommarstugan som pappa byggde med sin svett. Det här är ett tempel, här finns hela jag.
Jag gick längst ut på udden i dag och stod där under de höga tallarna och såg gässen gå över det svarta vattnet. Östersjön, Blå Jungfrun där ute. Är jag där vid rätt tid kan jag se Gotlandsbåtens röda skorsten vid randen.
När jag är här är jag i alla tider, alla åldrar samtidigt, här är jag tio år, här är jag femtio. Här är mamma och pappa både döda och vid liv.
att mötas och skiljas, att vandra samma vägar och sedan vika av. Alla människor jag haft omkring mig på platser där jag bott men som nu är glömda. Vart tog de vägen? Undrar de vart jag försvann?
Ibland köpte jag med mig en tjock special med västkustsallad och piffi till mitt illaluktande rum, jag körde dit i en vit VW-bubbla och parkerade på gatan utanför. Jag har hittat gatan på google.earth. Där satt jag sedan i ensamhet och åt eller lekte med mig själv. Den kväll det var ”Exorsisten” stängde jag av tv:n, jag var och är rädd för skräck. Jag lyssnade mycket på Bowie, hade hans ”Let’s Dance”-skiva på kassett.
Det var så det var då. Så mycket som hänt sedan dess, så mycket som skulle komma att hända, så mycket som kommer att hända än.
Magnus Ihreskog