Alla har vi en klagande bonde inom oss
Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Både bildligt och bokstavligt menat, även om detta nu inte ska handla om gödselstackar och träck.
Men man brukar ju säga att bönder alltid är missnöjda. Antingen regnar det för mycket eller för litet. Eller så är priserna för det ena eller andra för höga eller låga. Eller så är det EU som är roten till allt ont även om bidrag naturligtvis är bra att ha. Och så vidare i all oändlighet.
Och det där är sant, faktiskt, nästan jämt med viss modifikation. Jag vet, för jag jobbar på en tidning som bland annat skriver en hel del om lantbruk.
Men det som känns lite taskigt i den här stereotypa bilden av bönder är att vi faktiskt är bönder allihop. Eller åtminstone resonerar likadant.
För att klaga är det mänskligaste av alla drag. Och alla älskar att klaga.
Det spelar ingen roll vilken yrkesgrupp du väljer, alla har något de är förbannade på och som hänger som ett åskmoln över tillvaron.
Sjuksköterskorna klagar, brandmännen klagar, poliserna, lärarna, förskolepersonalen, kassörskorna, taxichaffisarna, till och med bankerna klagar fast de drar in miljardbelopp varje år.
För att inte nämna pensionärerna, journalisterna, politikerna och på senare tid till och med kungahuset som inte fått den positiva bevakning det vant sig vid.
Och till slut dyker det alltid upp en självutnämnd optimistkonsult som klagar på de som klagar och själv inte inser humorn i sitt paradoxala beteende.
Det enda man vet är att ingen någonsin är nöjd mer än på sin höjd en liten stund.
Och det där kan man ju störa sig på om man orkar. Lägg ned, tänk på stackarna i Haiti med sina tältläger och sin koleraepidemi.
Det finns alltid de som har det värre, och lite perspektiv på tillvaron har aldrig skadat.
Men å andra sidan, om alla skulle tänka så skulle jorden sluta snurra i morgon. Inget skulle hända. Alla skulle förnöjt luta sig tillbaka och tänka att så länge vi har tak över huvudet och slipper kolera så är allt frid och fröjd.
Missnöje är sannolikt människans främsta drivkraft, och hon som uppfann hjulet var antagligen jävligt trött på att släpa hem veden varje dag.
Men det finns två sorters klagare - de som bara svider i största allmänhet och de som bestämmer sig för att göra något åt problemet.
Och det brukar sluta med att den förstnämnda kategorin klagar på den sistnämnda eftersom det är de missnöjda entreprenörerna som i slutet av dagen tar alla pengar och köper hus i Marbella.
Å andra sidan, avundsjuka är väl också en slags drivkraft för bönder som vi?
Sen finns det ju de som löser problem och de som är riktiga superproffs på att lösa problem.
Kungen hör till de sistnämnda. Han vänder blad, sticker till Kina och låtsas som det regnar.
Hur coolt är inte det?
Så skulle jag också ha löst mina problem om jag hade haft råd. Hej då, vi ses i Peking liksom.
Något glatt mitt i allt klagande: Jag hade en familjeledig helg nyss och när den var klar fick jag bygga ut garaget för att få plats med alla medelålderspoäng jag samlat ihop.
För gick jag på krogen? Tog jag sovmorgon? Låg jag och pillade navelludd i soffan?
Nej, nej, och bara en liten stund.
Istället tokstädade jag hela huset. Det tog två dagar. Jag städade på torka-ovanpå-kylskåpet-nivå, jag rensade till och med den äckliga duschsilen.
Och, kort sagt, jag är kung. Jag är så otroligt nöjd med mig själv att jag borde ge mig ett diplom och ett hedersomnämnande. Så då gör jag väl det då:
Priset som veckans bästa man går till... mig själv!
Och så lite klag till då: Jag hade förvisso tagit sovmorgon om jag hade fått. Men halv sju söndag morgon bestämde katterna att jag sovit färdigt.
Om de små kräken inte varit så förbenat snabba hade sambon fått ett par nya vantar när hon kom hem.
Själv är jag expert på att klaga. Jag har svart bälte i gnällkarate. Sätt mig i vilket sammanhang som helst och jag hittar något att sura på inom fem sekunder.
Ingen smickrande egenskap, och i mitt fall inte heller någon formel för framgång. Jag har inget hus i Marbella, om man säger så.
Men vadå, hur bra kan det vara i Marbella? Det finns säkert något att vara missnöjd med där också.
Veckans lista. Fem saker jag älskar att klaga på.
1) Vädret. Det ultimata gnällämnet på eftersom ingen kan göra något åt det.
2) Pengar. Jag har alltid för lite pengar.
3) Tid. Jag har alltid för lite tid. Och går den inte för fort så går den för sakta.
4) Huset. Vilket är konstigt, eftersom vi trivs väldigt bra. Men det hör liksom till att klaga på sitt hus.
5) Ny teknik. Bara att inse - jag är frånåkt, avhängd och tappad bakom en vagn.