För att fördriva en bit av kvällen satte jag mig med en kopp kaffe, svart, framför tv:n och zappade en stund.
Det gjorde jag aldrig som barn. Då fanns bara en kanal och när den andra kanalen till slut lanserades så fanns definitivt ingen fjärrkontroll. På vår svartvita tv byttes kanal genom att vrida på en ratt på dess högra sida, den var som vredet till en spisplatta eller en förstärkare. ”10” betydde kanal ett, ”6” betydde kanal två.
Sifferminnet är briljant var gäller mina tidiga år, kompisars telefonnummer, lånenumret på biblioteket och nummerplåtarna på folks bilar sitter som berg.
Men där satt jag alltså och zappade och fastnade för en stund vid cykelloppet Brabantse Pijl, en mångfärgad klunga som flöt fram över det belgiska landskapet.
Jag har alltid varit fascinerad av cykelsporten, vilken tvärt emot vad man i förstone kan tro, är sprängfylld av taktik och lagarbete.
Fast mest fastnade jag för alla de små städer och byar som cyklisterna passerade genom, fotograferat från ovan syntes fälten och de slingrande vägarna, husen på vars uppfarter bilar stod parkerade, där sågs små affärer och kaféer, människor på trottoarerna.
Med susande däck passerade proffsklungan platser vilka var och en av vissa kallas ”hemma”.
Ödet tar oss dit ödet vill, eller om det är frukten av vilja och handlingar som förflyttar oss över jord, land och hav. Jag har själv lämnat en plats för en annan, det är här i Visby mina barns rötter får näring, där är härifrån de alltid har sina referenser.
Det finns de som växer upp i Poix-Saint-Hubert i Belgien, i marockanska Oumjniba, i Safonovo i utkanten av Murmansk och i Skinnskatteberg, i Skorpetorp, i Silverdalen och Simrishamn, alla är de platser där vissa har sitt ursprung.
Och alla är de platser där livet pågår parallellt med mitt. Ingen unik spaning, men viktig att reflektera över ibland. Världen är större än det jag kan överblicka, kanske brakar det rent av i skogen trots att inte jag är där när trädet faller.
Det är intressant att resa men skönast är att komma hem, det vet vi alla. Invanda lukter, ingen att göra sig till för, i hemmet är vi som vi är utan att behöva dra in magen.
Tydligast blir det förstås de gånger något går galet, på en semester på Azorerna däckade jag i feber och trots solen och azurvattnet där ute ville jag inget hellre än hem till min egen kudde, om så regnet föll där och sädesfälten böjde sig för vinden.
Så tänkte jag när jag såg cyklisterna trampa sig upp för den sista stigningen mot målet tänkte att det är fint att ha ett hemma att komma hem till men att jag inte sätter så stort värde på det som jag borde.