Aldrig har jag sett så många världssamveten som de senaste dagarna. Det uppkopplade folket har gått med mobilen i handen och hållit koll på sin omvärld samtidigt som de försökt hitta vägen till vart de nu skulle.
Almedalsveckan är i sanning en händelse. Jo, jag skriver också lite om veckan, så många andra gör ju det i kolumner och bloggar och man vill ju vara som folk är mest.
Jag tror inte jag varit på festival sedan jag svinade i Hultsfred. Eller, nej, svinade är mycket sagt, jag sippade lite nittiotals-malt, det är allt.
Men festival som festival, egentligen. Folk som gillar samma saker samlas på samma plats. Musik där, politik här, rock där, kavaj här.
En levande palett av åsikter är Almedalen, ingen annanstans i Sverige kommer allmogen så nära makten som här. Det är något att vara stolta över, här, på våra gator.
I tisdags kom över 6000 personer för att lyssna på statsministern, många av dem locals. Det är något väldigt fint. Så mycket folk drar inte ens hellre är bra-poparna Smaklösa.
När jag gick på Biskops Arnö folkhögskola för länge sedan var folk förbannade vid frukosten en morgon före jul. Ögonen ner i golvmarmorn, spända käkar; Det är ju fan!
Jag minns jag tänkte vafalls men på natten hade USA gått in i Panama utan att jag märkt något och jag såg flera där i matsalen som verkligen var uppeldade; hade bara de själva fått bestämma hade det minsann blivit ordning på det amerikanska torpet.
För går man en folka och ägnar sig åt litteratur måste man så klart vara intellektuell och politisk ända upp i sina högt uppdragna axlar.
Jag fick samma känsla i Visby i veckan. Jag vet inte om jag någonsin sett så många betydelsefulla människor på samma plats. Kändisbingot gav full bricka på en kvart.
Många av dem som var här har verkligen mer makt, kraft och ansvar att förändra än de flesta av oss (även om vi alla kan göra något litet i alla frågor, vilket aldrig får glömmas bort) och det är unikt att komma dem så tätt.
Men de som ansåg sig betydelsefulla övervägde. Begynnande hjärtinfarkter i kavaj som surfade fram med blicken i mobilen, mer skärmfixerade än tonårstjejer, faktiskt.
Jag tittade in på en bakgård. ”Vad borde Almedalen handla om” stod textat på en tavla av trä. Meningen var så klart att viktiga frågor där skulle noteras.
Jag tänkte: jaha? Och sedan då?
Men: intet ont om Almedalsveckan, intet alls. En demokratifestival är det att värna hårt om., min första att vara aktiv i var det. Och jag tänkte att många som var där kanske ändå borde slappna av en aning.
För övrigt kan ”nätverkande” vara svenskans osexigaste ord.
Magnus Ihreskog