Jag fyller 35 om ett halvår. Det är en oerhört ängslig ålder. Folk omkring en bantar ännu ivrigt, kämpar emot det där åldrandet som vi alla har börjat bli varse om. Vi har ont i ryggarna, knäna. Alla har minst en kroppslig krämpa och alla har fortfarande ångest över denna. Inom några år kommer de första av oss att börja få cancer.
Många har småbarn och kämpar på med relationer. Många är i mitten av eller mot slutet av livets viktigaste relation (den där man skaffar barn), vissa har redan skilt sig. Men de flesta kommer att skilja sig fram emot fyrtio, så i skrivande stund är det många som går runt och har tvivel och känner sig olyckliga.
Männen glor sedan något år på tjejerna i tjugoårsåldern. Jag kommer personligen ihåg de där 35-åringarna från när jag var i övre tonåren och början av tjugoårsåldern. Hur oerhört lätt det hade varit att få omkull 35-årsmännen om man hade haft lust, vilket man givetvis inte hade.
Den 35-åriga kvinnans kropp är ofta ärrad och trött av graviditeter och småbarnsår. Om något år kommer vi kvinnor att börja titta åt de yngre männen också. Eller möjligen de äldre. Vem som helst som har mindre hävdelsebehov än männen i 35-årsålden. Vi ska bara ta oss ur småbarnsdimman och acceptera läget så är vi på´t igen, lagom när våra män går in i fyrtioårskrisen och börjar cykla mountainbike för glatta livet.
Rent existentiellt undrar många 35-åringar om det ska vara såhär nu, för alltid? Ska vi bo såhär? Ska jag jobba med det här? Ska vi ha så här många barn? Behöver vi en hund? Nästan alla som "säljer allt och ger sig av" är runt 35 år. Och vi renoverar. Jävlar vad vi renoverar i 35-årsåldern. Vi byter jobb, skaffar sladdisar och vi påbörjar nya hobbies men försvinner alltid efter två, tre rep med den där kören eller gympapasset. Vi får ingen ro.
Men det ska bli bättre. Kvinnorna i fyrtioårsåldern är det drag i. De har accepterat läget och de blomstrar. De tjänar pengar, de ber inte om ursäkt, de klär sig hur fan de vill och de är äntligen fria från småbarn. Männen cyklar som sagt. Det går knappt att prata med män i fyrtioårsåldern tycker jag. Men sedan fram emot femtio så kommer de igen. Och bara man som kvinna tagit sig igenom klimakteriet så verkar det bli ganska härligt sen. De sista ljuva åren så att säga. Vilket ju kan bli uppåt fyrtio år om man har tur. Eller otur beroende på hur roligt eller tråkigt man får det.
35 är lite som att vara 13. Man är inte ung men man är heller inte gammal ännu. Man är mitt emellan. Lite vilsen och osäker. Pinsam i sin bortkommenhet. Man har varken ungdomlig fägring eller ålderdomlig vishet att luta sig emot.
Men det ska komma en dag när även vi får segla i hamn.