Mifforadio morgonshow, gröt och hemkokt äppelmos. Det ljusnar utanför fönstret, en ny dag gryr. Egentligen är det inte klokt. 2014. Bara ett par dagar in på det nya året känns siffran ännu abstrakt och ogreppbar. Min Vespa och jag är båda tillverkade 1966, och släppta på marknaden året därpå. I princip nyss, och ändå så långt bort. I form av erfarenhet är det underbart att bli äldre. Precis som Vespan är jag ännu lätt att kicka i gång, och på en trotjänare som mycket väl kan bli hundra innebär ett år bara ytterligare lite mer patina. Men ändå, ogreppbart är det.
Förra året var en toppenårgång. Ska man bygga för framtiden gäller det att lägga pengarna på rätt saker. 2013 var året då vi byggde orangeri. Som ett ombonat växthus från vardagsrummet, där ljuset kan flöda rakt in i själen. Just nu blommar såväl citron som apelsinplantor. Agaveskotten, som reste hem inlindade i ryggsäcken från bergskanten ner mot Medelhavet i Ligurien, har blivit enorma och olivträden skjuter höjd. Här hoppas jag att även 2014 blir ett varmt och fint år. Vänner ska bjudas på middag och ljusen ska tändas i den oscarianska guldkronan med sina prismor. Det är inte lätt att leva, men det kan i alla fall få vara lite vackert.
Tidens gång spelar oss märkliga spratt. I hallen har vi den röda Kobra-telefon som mina föräldrar på något sätt fick råd att köpa 1963, till sin lägenhet på Brännkyrkagatan på Söder i Stockholm. Många viktiga och avgörande samtal har förts i den luren. I dag har mina barn inga problem med den runda sifferskivan. Värre är det när någon av en automatisk röst, hos exempelvis Skatteverket, uppmanas att knappa in sitt personnummer. Och värst är det när barnens kompisar ska ringa. De flesta undrar varför man måste vända på telefonen? De har ingen aning om hur man använder en nummerskiva. Däremot har de Iphone och smarta mobiler där hela världen ryms en pekfingertryckning bort. Förmodligen stavas detta utveckling.
Evolutionen går snabbare och snabbare. Jag har hört att det kan dröja bara 30 år till innan människor inte längre kan skriva för hand. Analfabeter blir vi inte, men läsplattor och digitala skrivbord gör någonting med oss. När kroppen inte längre finns med i rörelserna, när handen inte vet vad rösten säger, då tror jag att något händer med oss. Under tusentals år har vi utvecklat och förfinat vår motorik, blivit mästare i hantverk allt ifrån att resa bandtun till att laska ihop trästycken i askar och brodera örngott. Den digitala världen går inte att stoppa. Men jag tror att den bidrar till att utbildningsministern sliter sitt hår för att kunskaperna i skolan ska bli bättre. Handens kraft ska inte underskattas.
Stänger av radion och nynnar med i Happy new year istället. Jag älskar den låten, inget kan få mig att uppfyllas av förväntningar på det nya året så som Abba. De bildades när jag och Vespan bara var tre år gamla, nostalgi kommer med åren.
Gott nytt år på er!