"… för att fältens klorofylldignande guld skall få sin rätta arom och hållbarhet till den instundande sol- och vitaminfattiga vintern då vi alla försöker hålla oss vitala genom att konsumera magasinerad solenergi i form av grönsakskonserver."
Det var inga små mängder som i dessa dagar passerade konservfabriken. Det var gurkor och bönor, det var råa bönor, förvällda bönor, brytbönor och hela bönor, ändå betraktades årets bönskörd som medelmåttig.
Avverkningskapaciteten per dygn rörde sig om 40-50 ton, leveranserna kom i ständig ström från odlarna. Särskilt viktigt var att gurkorna plockades i rätt tid eftersom de annars snabbt växte sig för stora. Årets kvalitet var fin utan några skadeangrepp och sjukdomar.
Avsättningsmöjligheterna var enligt disponent Paulsson goda. Visst kunde det vara hårt många gånger, men de gotländska produkterna hade ett mycket gott rykte. I dagarna hade 150 ton gurkkonserver skeppats till Göteborg.
Arbetskraften bestod huvudsakligen av gotländskor eftersom man ville sysselsätta dessa i första hand. Bussar hämtade den tillfälliga arbetskraften vid respektive hemort, vilket betydde att man fick köra över ett vidsträckt område.
Några danskor hade också anställts under den mest hektiska tiden.
Mest känd blev han som auktionist, men även som affärsman och som medmänniska, skriver Gotlänningen, i vars Tryckeriaktiebolags styrelse han satt som ordförande i många år.
"Genom sin beredvillighet att hjälpa där så behövdes och sin strävan att göra rättvisa åt alla gjorde han sig värderad och omtyckt", skriver tidningen i sin dödsruna.
Hansson var född i Lye där han tidigt fick överta fädernegården. Tidigt väcktes hans intresse för affärer och i hemsocknen var han med om att starta konsumtionsföreningen i vars styrelse han sedan ingick.
1909 lämnade han jordbruket och blev föreståndare för Roma kooperativa affär. Det dröjde inte länge innan han startade egen affärsrörelse och även etablerade sig som auktionist. Så småningom övertog han Roma gästgivaregård och skötte denna tills den lades ner.
Efter hand tillkom en mängd kommunala uppdrag som ledamot i kommunalfullmäktige, taxeringsnämnden, nykterhets- och hälsovårdsnämnden, han hade varit mycket anlitad som boutredningsman. 1929 blev han nämndeman. När han avgick som ordförande i Gotlänningens styrelse blev han hedersordförande; tidningens bästa låg honom varmt om hjärtat.
"Genom sin oförbrännerliga humor skapade han också trevnad omkring sig och satte en glad prägel på tillvaron", skriver tidningen. Han sörjdes närmast av sonen auktionisten Nils Hansson med familj.
En mängd golfintresserade hade bjudits in en söndag mitt i september för att bese det stora banområdet. Det blev en lång och intressant rundvandring med styrelseledamöterna P M Bengtsson, K G Gustavsson, Arne Lindström och Fritz Koniakowski i täten. I första hand besåg man de nio hål som skulle utgöra den första arbetsetappen men också på de röjningar som redan gjorts för den fullständiga utbyggnaden till 18-håls bana. Det skulle blir en ganska svår bana, men den skulle också bli mycket rymlig och dessutom mycket vackert belägen.
Den skulle bli Sveriges längsta nio-hålsbana på 3 020 meter.
Bankdirektör Malte Wiman berättade att Ångbåtsbolaget hade köpt in 140 tunnland som av tillfrågade experter ansetts mycket lämpligt. Man räknade med en speltid från april till december.
25-årsjubileet firades i Dalhem med årsmöte, med historik av redaktör Arthur Nilsson, tal av studierektor Sigfrid Leander, musik av Nordergutarna och jubileumsmiddag. Ordförande var landstingsman Erik Forslund.
Det var den 12 juni 1932 som folkbildningsförbundet bildades i Arbetareföreningens lokaler i Visby. Initiativtagare var landstingsman, sedermera riksdagsman Herman Engström, som redan tidigare i landstinget uppträtt som förespråkare för studiearbetet.
Lantbruksinstruktör Wilhelm Andersson var den förste anställde bildningskonsulenten på ön och han blev en stor tillgång inom bildningsförbundet. Han sade till Gotlänningen:
"Bildningsförbundet hade redan hunnit verka några år och den som bar upp det hela var bland andra fiskerikonsulenten Torsten Gustavsson, som mötte sitt bittra öde vid Hansakatastrofen. Han hade just varit uppe i Stockholm i förbundets ärenden; hans planer och papper följde honom i djupet och därför visste vi mycket lite om vad som var planerat för den kommande säsongen."
Wilhelm Andersson berättar att en kväll kom två andra stöttepelare hem till honom och erbjöd sina tjänster, de erbjöd sig att överta Gustavssons ideella tjänster och ville att Andersson skulle bli anställd som bildningskonsulent. Det var Erik Forslund och Erik Nilsson. Sagt och gjort, så blev det också, även om Andersson var mycket tveksam i början.
Andersson fortsatte till 1952, då hade verksamheten svällt ut så mycket att han inte hann med arbetet vid sidan om sin ordinarie tjänst på hushållningssällskapet.