Eftersom trastarna hela tiden lömskt anfaller från flera håll har jag egentligen ingen chans. Jag har försökt med nät, fiberduk, handklapp och ”schas!”, men nu har jag gett upp. Jordgubbarna är definitivt förlorade och de röda vinbären hann jag bara plocka ett par liter av. Men det räcker till några burkar gelé och sylt.
Så vinbärsstriden betraktar jag som nästan oavgjord.
Hyresgästföreningen hade en bra annons i veckan. Två förälskade ungdomar står i mörkret och håller om varandra. Den unga kvinnan säger:
– Ska vi gå hem till dina eller mina föräldrar?
353 000 unga vuxna i Sverige saknar ett eget hem.
Kommer att tänka på Fred Klingvall i Östergarn, som berättade om en drygt 80-årig man som fortfarande bodde hemma hos sin 107-åriga mamma. När sonen dog stod det i hans dödsruna i tidningen:
”Den avlidne sörjes närmast av åldrig moder”.
Så kan det gå.
– Tiggeri har funnits så länge det funnits fattigdom, säger historieprofessor Dick Harrison i en intervju i Svenska Dagbladet. Under medeltiden växte de medeltida storstäderna och tiggarna blev fler, därmed också mer iögonfallande. Tiggeriet reglerades och det blev tillåtet att tigga inom ett visst område mot uppvisande av särskilt tiggarpass. På 1800-talet blev det hårdare tag och i maj 1847 förbjöds allt tiggande i Sverige.
Under flera decennier, på 1960-, 1970- och 1980-talen, fanns det som regel inga tiggare på gatorna. Med psykiatrireformen 1995, när mentalpatienterna släpptes ut, kom tiggeriet tillbaka. Folk säger att tiggeriet kom med de rumänska tiggarna, men det stämmer inte. Det började när välfärdssamhället inte räckte till längre.
Om detta får jag ett mejl från en läsare:
”I vår moderna tid är det kommers som gäller, så de fattiga erbjuds att tälja och sälja träskedar och andra produkter. De som inte vill framstå som känslokalla och brutala föreslår att de romska entreprenörerna ska ansöka om tillstånd för sin näringsverksamhet, och anknyter således till medeltidens tiggarpass. Allt går igen, om och om igen”.
Blåsten fortsätter och jag tvingas äta köpt fisk!
Ett skånskt par är de enda seglarna i gästhamnen. Vi sitter på översta laven i den nya havsbastun och jag frågar om det är likadant överallt.
– Ja, det är mycket mindre med båtar i år. Det beror på kylan i våras och nu de kraftiga vindarna och då är det inget nöje att segla. Folk stannar hellre hemma, säger mannen.
Jag instämmer med mitt den här fiskesäsongens vanligaste kraftuttryck:
Blåshelvetet!
Ha-ha! (skadeglatt). Jag överlistade dem. Trastarna.
Hittade en jordgubbe. En stor en. Ohackad. Jätteröd. God.
Ha-ha igen!