Det har hänt, skriver Mien, att Hemmansägaren när hon varit på fastlandet, lagt upp en bild på sin FB på en stor motorsåg som han ställt bland träden med kommentaren: ”Mien är inte hemma!”
Jag förstår att det är viktigt med självhushållning i dessa tider men jag kan faktiskt inte tänka mig något tråkigare än att sitta på huk och gallra morötter. När andra åker och köper såjord och torvmull så lämnar jag in alla mina gräsklippare på service och köper en ny trimmer. På våren laddar vissa för att få det att växa medan sådana som jag har fokus inställt på att ta bort så mycket som möjligt av växtligheten. Inget får mig att må så bra som när jag har mejat ner sånt som växer. Växthus kan jag tänka mig men mest för att sitta därinne och titta ut på vår gamla trädgård när det regnar. Hemmansägaren, han som jag är gift med, njuter inte alls av att titta på vår gamla trädgård. Han blir arg när han ser alla äppelträd med torra, döda kronor, uråldriga träd som står och lutar med halvruttna stammar. Vi har en 30-årig gammal konflikt om träden i vår trädgård. Hemmansägaren vill motorsåga ner de gamla äppelträden, jämna dem med marken, de bär inte frukt längre och de ser riktigt fula ut sommartid med de kala grenarna som sticker upp mot himlen, säger han.
Jag håller med, det är inte snyggt, i kombination med en massa, gamla bilar på gården och omålade byggnader ser det för jävligt ut. Det är bara det att jag älskar de där träden, de är en del av min barndom. Även om de inte bär frukt längre så kommer jag, till skillnad från Hemmansägaren, ihåg hur äpplena smakade och såg ut. Stainkörke, haulaugar, brudäpplar, och pannkaksäpplar.
Tidvis har debatten om våra träd varit riktigt hätsk. Det har hänt att Hemmansägaren, när jag varit på fastlandet, lagt upp en bild på sin FB på en stor motorsåg som han ställt bland träden med kommentaren: ”Mien är inte hemma!”. Det är ju inte roligt. Nu har vi, efter 30 år, kommit till någon slags förlikning, jag har fått hjälp av en kompis att förnya de gamla träden. Kompromissen är att jag ska få plantera nygamla träd och om de tar sig så ska Hemmansägaren få starta motorsågen. Det är bara det att jag har sådan ångest för den här processen så de nya träden har inte kommit i jorden, de står i sina hinkar. Jag hade till och med hit en trädgårdsrådgivare från Länsstyrelsen förra sommaren som gick runt med mig och hjälpte mig med vart jag ska plantera de nya. Inget har hänt efter det. Tills häromdagen, då kom min lillasyster och svåger hit med en minigrävare och började gräva stora hål. Vi hade väldigt roligt ända tills vi grävde upp en elledning. Grannen kom springande i full fart, livrädd för att vi skulle gräva av hans fiberkabel också.
Ett tips till er därute är att ta kort när ni gräver ner elledningar, avloppsledningar, kulvertar och fiberkablar. Man tror att man kommer ihåg hur ledningarna ligger, det gör man inte. När jag scrollar tillbaka i min telefon till november 2014, då vi grävde fiber, finns inte en enda bild på det, bara bilder på söta kattungar och barn. Nu blir det så att de nya träden inte alls kommer att stå på de ställen som trädgårdsrådgivaren visat, de kommer att stå där grannen anser det är säkert att gräva. Jag vet inte hur det kommer att gå men jag har i alla fall lyckats få Hemmansägaren att lugna sig med motorsågen. Det måste väl åtminstone gå en sisådär tio år innan man vet om de nya träden kommer sig?