Grattis på födelsedagen, hoppas du haft en bra dag med dina kära. En av många födelsedagshälsningar på Facebook. Det är alltid lika roligt att ta emot små hurra-rop när årsdagen infaller, nära och mer perifera bekanta som sänder en liten hälsning.
Det är egentligen märkligt hur dessa ”grattis” ändå gör gott inombords. Någon har haft en i tankarna för en liten stund, att det är förberett av såväl algoritmer som självaste Big Brother får man tänka bort.
Det allra roligaste, tycker jag, är att återknyta kontakten med tidigare skolkompisar. Vi var unga då, äldre nu, det leder sällan till någon djupare vänskap men vi går ändå, i någon mån, sida vid sida in i åldrandet. För vad det kan vara värt.
Men lösningen för den som är ensam är inte 437 vänner på Facebook, inte ens 32.
Jag hörde ett program om ensamhet i favoritkanalen P1. Till synes alldeles vanliga människor mitt i livet berättade om utanförskap och svårigheten att finna nära vänskap.
Och det är en uppenbar trend inom samhället i stort, trots att kontaktytorna – som det heter – blir fler och möjligheten att länkas samman ökar. Trots detta breder alltså alienationen ut sig.
Den ofrivilliga ensamheten kan rent av vara farlig. Människan är historiskt ett flockdjur, långvarig ensamhet signalerar fysisk fara varvid kroppens larm löser ut; stress, oro, rädsla, hjärt- och kärlsjukdomar och i förlängningen möjligen stroke, berättade en läkare i radioprogrammet.
Och farlig för omgivningen; alla dessa ensamma män, incels kallade, som lever ofrivilligt allena och utan sexuella relationer vilka lägger skulden på kvinnor och invandrare med allt vad det kan innebära.
Du känner alla, säger mina barn som numera är ungdomar när vi går tillsammans på stan och jag säger hej till höger och vänster.
Jo, så blir det i ett yrke som mitt, jag träffar mycket folk och har goda relationer med de allra flesta jag mött och intervjuat.
De riktigt nära är däremot inte många. Och nära vänskap är svår att odla ju längre upp i åren man kommer. Men jag är ändå glad för den återknutna kontakten med många av dem som en gång fanns i min vardag.
Grattis på födelsedagen hoppas du haft en bra dag med dina kära, stod det. Det var alldeles nyligen. Inte som hälsning till mig utan skrivet på en Facebook-sida tillhörande en av mina uppväxtkamrater.
Kanske flyger hans sajt för evigt i cyberrymden, för egen del lämnade han jordelivet för ett år sedan, hårt tärd av sjukdom.
Jag tänker: Så mycket för den vänskapen.