Teckning från rättegången mot Theodor Engström. Till vänster Centerpartiets ordförande Annie Lööf och i mitten åklagare Henrik Olin.
När jag satt i rättssalen på onsdagen plingade det till i mobilen när riksmedierna pushade sina nyheter. "Annie Lööf nära tårar", skrev en tidning. "Engström skriker argt i rättssalen", skrev en annan.
Från där jag satt på mediebänken såg jag varken tårar från partiledaren eller hörde arga skrik från den terroråtalade mördaren Theodor Engström. Däremot var Lööf tydligt berörd, konstigt vore annars, och Engström var klart frustrerad.
Samhället vill se ett vildsint monster till mördare, och jag hade förberett mig för att möta detta i rättssalen.
Under häktningsförhandlingarna i somras gjorde Engström ett märkligt utspel där han kastade huvudet bakåt och väste. Jag väntade mig en hel del sånt.
Men det vi fick se var en späd 33-åring som drunknade i Kriminalvårdens gröna kläder och som gömde all mimik under sitt stora skägg och långa hår. Ibland tittade han mot åklagaren, ibland mot målsägandet Annie Lööf, ibland svepte han med blicken över åhörarbänkarna. Men mestadels satt han knäpptyst med huvudet sänkt.
Det som blev tuffast att se var övervakningsfilmen, som visade hur Engström förföljde Ing-Marie Wieselgren från Hamnplan upp till Volters gränd. Det var något med hans bestämda, samtidigt lätta, steg efter den kvinna han ansåg behövde dö.
"Jag sökte inte på hennes namn, jag sökte på psykiatrin. Det var inte riktat mot Ing-Marie som person, utan mot uppdraget hon genomförde å samhällets vägnar", sade Engström om hur han valde ut sitt offer.
Engström menade att vem som helst inom offentligheten hade kunnat falla offer i hans krig. Annie Lööf blev representant för politikerna, SVT-chefen Hanna Stjärne representerade media – och Ing-Marie Wieselgren psykiatrin.
"Jag ville fortsätta, jag ville verkligen inte ge upp", svarade Engström på frågan om vad som hänt om han inte blivit omkullknuffad.
När Per Sundberg sade att ordet var fritt tog Engström lagmannen på orden. Med hög röst och på tydlig kalmaritiska berättade han om spökpojken i spökbur, som åkt med enkelbiljett till Gotland för att genomföra en sagopojkes hjältedåd. Han berättade att Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailović var hans främsta inspirationskälla.
"Vill du nu inspirera andra?", frågade åklagaren.
"Ja", svarade Engström.
"Vilka?"
"Andra spökpojkar. Jag vill inspirera dem till att bli sagopojkar, precis som jag."
Trots Engströms barnsliga ord om sagor och hjältar måste de tas på största allvar. För precis som Engström säger finns det så många fler som han. Han drog själv paralleller till incels, som enligt honom inte bara handlar om personer som lever i ofrivilligt celibat. Utan de förs samman av känslan av svek och att samhället "övergivit dem till omänsklighet".
Theodor Engström valde att inte gömma sig under den klassiska, brandgula filten när han fördes in i Gotlands tingsrätt. Han vill ge ett ansikte till "spökpojkarna", som han kallar sig själv.
Theodor Engström, som fick diagnosen Aspergers i vuxen ålder, kände sig utanför redan i förskoleklass. I förhör har hans mamma berättat att hon sökte hjälp från skolan men fick inte gehör på grund av, vad hon tror, hans mycket goda studieresultat.
Samhället får inte blunda för dessa "spökpojkar". De har redan skördat alldeles för många liv, och som Engström själv påtalar lär han inte vara den sista.