Det är lite som ett handikapp, det där med döden. Ett opålitligt litet handikapp som sällan blir synligt för andra. Oförutsägbart visar det sig även för sitt offer. För tre timmar sedan började jag skriva på en krönika som skulle handla om barndomens sommarlov.
För att komma i stämning började jag leta fram lite låtar som gick då, på 90-talet, när jag var barn och någonstans under ”Lilla fågel blå” med Staffan Hellstrand började jag grina så förskräckligt. Och nu har det gått tre timmar och jag har precis lyssnat igenom alla Broder Daniels sorgligaste sånger och tänkt på att jag alltid kommer att vara trasig. Jag kommer aldrig att bli hel.
Och då fattar ni ju, vad jag menar med handikapp. Jag tänker att det är många som är lite nostalgiska vid den här tiden på året. Man minns sin barndoms somrar nu när sommarlovet hägrar. Och då känner vi ju oss alla lite vemodiga, som sig bör, när man tänker på en tid som aldrig kommer åter.
Men mitt i mina vackra, vemodiga barndomsminnen på övergång mot ungdom dyker också en stor cancer upp. När alla andra gick och funderade över om de någonsin skulle bli kyssta gick jag och hoppades att pappa inte skulle dö. Och när alla andra rastlöst gladdes över att högstadiet snart skulle vara över så gick jag runt med döden alldeles bredvid. En månad in i nian dog han. En solig dag som jag aldrig, aldrig, kommer att glömma. En solig dag som med jämna mellanrum poppar upp i mitt inre och försätter mig i gråt som säkerligen, via Spotify, numera försörjer stora delar av Broder Daniel.
Utöver den dagen finns ju tusentals andra dagar, som i det närmaste är lika förlamande att tänka på de också. Hölassen till exempel. Ja det låter ju härligt, tänker ni. Barndomens hölass. Mysiga minnen. Mmm, men han som körde traktorn dog ju. Han som oroligt kollade väderleksrapporten varje dag i juni precis som jag gör på ren rutin sedan dess, ja han är ju död. Alla mina barndomsminnen har svart färg. De börjar ljust, men slutar alltid i svart.
Det är sorgligt bara att se brudbröd. Min vackraste blomma som det kryllade av kring brevlådan hemma på Näsudden. Gullvivor för er är gullvivor, en gul blomma bara, som man kan äta faktiskt. För mig är varenda liten gullviva sorglig. För att inte tala om låten med Grymlings. En gubbrockklassiker från tidigt 90-tal för er. Svartaste sorg och smärta i toner för mig.
Ett dolt handikapp, det är precis vad döden är för oss som ännu vandrar levande medan såna vi älskade försvann. Tänk på det, när någon stänger av radion när en gammal gubbrocksklassiker spelas. När vi inte svarar i telefonen eller när ni ser oss gråtande i syrenbusken.
Ut och fånga dagen med er nu. En solig dag i september kan allt vara över.