När jag ställer frågan i klassrummet får jag alltid samma svar. Vädret. Svenskarna älskar att prata om vädret. Hur kan det vara så intressant med temperaturer och millimeter? Jag brukar svara nåt svävande om det tempererade klimatet, de fyra årstiderna. Ibland lägger jag till nån inte helt genomtänkt fundering om bondesamhället också. Eftersom det är jag som är fröken blir jag sällan ifrågasatt (se där ännu en stor skillnad mellan olika kulturer).
Men hur länge kan man prata om vädret? Högst en minut. Vad pratar man om sen? Här brukar det ramla in olika förslag. Sport och nyheter kan fungera. Kultur kanske. Men håll er borta från känsliga frågor om privatliv, familjebildning, religion. Börja i stället med det bästa samtalsämnet, det som aldrig slår fel, det som alla kan säga något om. Börja med att prata om mat.
Ett par gånger om året ägnar vi en lång lektion åt att diskutera just mat. De anstränger sig för att beskriva en älskad maträtt från barndomen, viftar med telefonerna och visar bilder, försöker med gemensamma krafter komma fram till vad en krydda heter på svenska, den är grön, växer så, smakar så.
Finns det någon konstig mat i Sverige? Surströmming, blodpudding, kroppkakor. Det konstiga är att ni har sås till allt. Och sylt. En kille höjer rösten. ”Ja! Hur ni lagar ris! Bara med vatten.” Han grimaserar dramatiskt. ”Man måste ha olja och lök och vitlök, kryddor...” En tjej från ett helt annat land fyller i: ”kardemumma. Ibland kanel. Torkad lime.” Den första eleven lägger handflatan mot bordet i en bestämd gest och utbrister ”paprika!”.
Jag betvingar impulsen att be om ursäkt å svenskarnas vägnar och försöker i stället förklara. I många år hade vi bara potatis! Sen fick vi pasta och ris men vi visste inte hur man skulle laga det! Så vi kokade med vatten och salt. Vi kunde inget annat.
De ger mig en medlidsam blick och upprepar vad som behövs. Olja. Man steker med vitlök och lök. Ganska mycket olja. Man kan ha kryddor, kanske saffran. Sist ett speciellt smör. Inte bara vatten, Anna. Det smakar ingenting.
Jag har blivit uppläxad om riset många gånger nu men jag kokar det fortfarande utan lök och kryddor. Är man svensk så är man. Men jag har börjat steka det i olja innan jag kokar det. En kompromiss. Integration sker som bekant åt båda hållen.