Jag minns hur jag satt vid skrivbordet i mitt rum med Absolute Music 20, snurrandes i cd-spelaren och skrev av slumpartade visitkort som jag hade samlat på mig. Begravningsbyrå, jurist, hovslagare – det var oväsentligt.
Sedan lärde jag mig att skriva och dagboken blev på riktigt: ”Jag har haft dansuppvisning. Vi gjorde lite fel men det märktes inte så mycket. Pappa filmade oss. Det var jättepirrigt”. Och: ”Vuxna tror att dom vet bäst men det är fel! Som till exempel: Barn måste ha cykelhjälm och det är bara för att vuxna vill att barn ska vara töntiga. Det är så taskigt!”
Utöver att slå ihjäl känslor av oändlig tid gjorde dagboksskrivandet mig uthållig. Det fick mig att förstå att det tar tid att formulera sig. Fast aldrig hur lång tid det tar, eftersom jag inte brydde mig om det. Det som spelade roll var att jag gjorde det tills jag kände mig klar med det.
Jag fortsatte skriva dagbok tills jag var tjugo nånting, då en smartphone landade i mitt liv. Argh, jag vill inte vara ännu en teknikfientlig nostalgiker som tjatar om hur mycket bättre det var förr, så jag ska inte skriva mer om det. Men jag säger bara det, den landade i mitt liv och så kan den som vill dra sina egna slutsatser.
Jag blev sämre på att skriva efter det. Det är jag helt säker på. Sämre i bemärkelsen latare alltså. Och mindre fokuserad.
Sedan dess har jag skrivit tusentals sidor och gett ut en roman. Och jag förstår inte hur det har gått till, eftersom motståndet jag känner inför skrivandet ofta är så stort. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte formulera mig. Jag har inte tid. Jag har inget att säga. Så känns det väldigt ofta.
Ändå håller jag på. Jag har nog aldrig haft så lite tid till skrivandet som nu och trots det skriver jag mer än vad jag gjort på väldigt länge. Det beror absolut inte på att det känns lätt eller ens särskilt kul, utan för att jag har bestämt mig för att det betyder något, även när det inte leder någonstans.
Att skriva, sy en tröja, måla en tavla, spela ett instrument känns så mycket som en uppgift som måste utföras nu för tiden. Det ska helst leda till något konkret och visas upp för att mätas. Att skriva en dagbok förr var helt poänglöst på det sättet – ingen skulle läsa, ingen skulle gilla, dela eller kommentera. Men ändå fanns det, i alla fall för mig, ett värde i det.
Vad händer egentligen med vår kreativitet när allt vi gör känns som en prestation? Har någon svarat på den frågan? Mindre njutbart blir det i alla fall. Men det kanske också är för mycket begärt att det hela tiden ska vara det?
Jag vet bara att det måste göras ändå. För att det är att försöka förstå sig på vad livet är. Kanske finns det just därför ett värde i att göra något, bara för att man bestämt sig för att det är viktigt. Nu råkar vi leva i en värld som hela tiden verkar snurra fortare och fortare. Tiden har aldrig rusat fram i det tempo som den gör nu.
Men jag vill fortsätta använda min smartphone. Och jag vill också fortsätta skriva. Även när det känns trist, tidskrävande och meningslöst. För jag vet ju att det inte är det. Hm, jag är väl en nostalgiker då. En som vill fortsätta skriva, trots motståndet. För att det ibland påminner mig om tiden när jag skrev bara för skrivandets skull. När det var fritt på riktigt. Jag vet inte om det går att skriva lika fritt som då. Kanske spelar det ingen roll. Jag fortsätter ändå.