För under den senaste tiden har mitt liv bestått av ovanligt många måsten. Jag har glömt att vara i skogen. Jag har varit vid havet flera gånger, men det känns inte som det. Mitt medvetande har varit någon annanstans. Det är vuxensaker som hopar sig. Min telefons fotoalbum är ett kaos av skärmdumpar: instruktioner för hur man spacklar igen ett hål i väggen, bokföringsguider, påminnelser om skolval, tandläkartider, deklaration och bilbesiktning. Listan tar aldrig slut.
Dessvärre är min naturliga reaktion när det blir för mycket att strejka. Jag är väl en sådan där omogen prokrastinerare antar jag. Det är pinsamt att vara det samtidigt som man ska föreställa en vuxen. Skärp dig! säger jag till mig själv gång på gång, men det hjälper inte. Jag tänker inte skylla på samhällets krav eller hög press. Jag tycker verkligen att det bara är att skärpa sig. Ändå gör jag det inte. Är det något slags självförakt jag håller på med kan man undra? Jag vet ju att det bara blir värre av att inte göra det. Jag kan ju ändå inte njuta av havet när jag samtidigt har dåligt samvete över att jag inte sitter i telefonkö till Skatteverket.
Och så blev mitt barn magsjukt. Kort därefter knockades hela familjen av influensan. Det var så skönt! Äntligen en giltig anledning att pausa alla måsten. Vi kunde faktiskt inte göra något annat än att bara existera.
Förra helgen var jag i Stockholm och hälsade på vänner. Det var underbart. När jag satt på tunnelbanan med två av dem fick jag bokstavligen sitta på mina händer för att inte kasta mig kring deras halsar och överösa dem med komplimanger om hur fantastiska de är. Det hade blivit för mycket. Men jag var så lycklig. Mina vanliga måsten var pausade. Jag kunde inte uträtta några ärenden eftersom jag inte var hemma. På söndagen besökte jag Millesgården med en annan vän och blev så berörd att jag började gråta framför en staty.
Och samtidigt, varför är det så pinsamt att vara sådär lycklig? För det är ju det. Det är som att man blir påkommen med att inte vara riktigt vuxen. Inte sådär bränd av livets erfarenhet som man förväntas vara vid trettiofem.
Jag vill verkligen att livet mest ska bestå av att ligga på en varm klippa med solen i ansiktet medan mitt barn leker bredvid mig. Eller av långa vandringar i Pyrenéerna, av läsupplevelser, musikupplevelser, hotellnätter, skrattanfall, ni fattar. Jag är en töntig, naiv romantiker. Tänk att jag skriver det här, att jag erkänner det för er, jag måste vara galen. Jag är faktiskt trettiofem. En fostrad samhällsmedborgare. En MOR! Vad håller jag på med?
Men obs, obs obs. Det här är inte min enda charmiga, orimliga sida. Jag kan också vara den som blir rasande över att den jag bor med inte stänger köksluckorna efter sig, eller för att den alltid lagar spagetti och köttfärssås. Ibland får jag helt enkelt för mig att mina hjärtefrågor är ordning och reda och varierad kost.
Båda sidorna gissar jag är ett försök till att leva såsom sig bör. Ja, i enlighet med … meningen med livet? Men oavsett vilket skov jag är inne i blir det liksom aldrig perfekt. Jag hittar inte den där ultimata kombinationen av struktur och frihet. Den som gör att man kan gråta åt en vacker staty och sedan gå hem och frysa in äppelmos. För mig är det alltid antingen eller.
Jag börjar ana att jag aldrig kommer hitta den perfekta balansen mellan struktur och frihet. Men snart är det sommar och snart är den över, och jag kommer nog alltid att drömma om solvarma klippor och ändå stressa över bokföringen. Men jag tröstar mig själv med att försöka tänka att meningen med livet kanske är att aldrig riktigt få ihop det – och att leva ändå.