Det här är rapport från Stockholm. Jag har varit där. I Stockholm. Det var massor av folk, lördagseftermiddag och trottoarerna fyllda av shoppingflanörer som gick in och ut ur butiker med sina kassar. Inte jag, jag är inte mycket för att handla.
Snart kommer den där svarta fredagen till oss, även här ute på ön. Black Friday. Märkligt. Folk som är så rädda för att anamma främmande kulturer släpper in detta amerikanska påfund med hull och hår.
Men Stockholm. I Kungsträdgården där Karl XIII (har googlat i efterhand, visste inte) står på sin sockel stod de bevarade almarna i gult, rött och kvardröjande juli-grönt, tempen låg på tolv plus och höstsolen stod lågt och lät strålarna studsa mot slottets tak för att landa i blixtrande explosioner i Grand Hotels fönster.
Jag har aldrig varit på Grand Hotel. Många har varit där. Bob Dylan. Madonna. En jag känner från Myresjö. Men inte jag. Jag tror inte jag kan föra mig bland bordssilvret.
Jag bodde i Stockholm en tid, inte särskilt länge alls, ett halvår bara. Folkungagatan. Snoilskyvägen. Jag kände aldrig att jag helt trivdes, ensling som jag är. Antagligen skapade jag mig heller aldrig de förutsättningarna. Det tar tid att komma in i något nytt.
Försökte hålla tempo, försökte passa in, sprang till buss och tunnelbana men kände mig bortkommen, malplacerad. Konstigt, egentligen. Många som bor i den staden är ju faktiskt från landsbygden.
Men så fin den är, staden på vattnet, Mälarens drottning där man kan paddla, segla, surfa gå eller ro. Och alla fina människor. När jag gick bland alla fina människor kände jag mig som en ful människa. Jag borde plocka ögonbrynen, de har nästan växt ihop.
De flesta kvinnor jag mötte hade tillbringat lång tid framför spegeln, det kunde jag se. Oerhört fina, var de, utsökt målade. Men målade. Alla. Mycket. Plockade ögonbryn.
Jag gick där och var ful och längtade efter min glesbygdskavaj, den fiberpäls som går att bära till vardag som fest.
Jag gick genom city, rundade drivor ev elsparkcyklar, åt en sallad, det var krasse på toppen, Stockholmslördagskrasse. Hamngatan, Sergels torg, där lastbilen körde in i huset pågick kommersen som förr, på Klarabergsgatan stod Nils Ferlin och tittade på folk som han en gång gjorde i det gamla Klara där han gästade hotellen, krogarna och tidningsredaktionerna.
Jag tog bussen och sedan nya båten hem, det var ljudligt. Skrammel och matos. När jag kom åter till ön regnade det, jag hade bilen parkerad, det kostade hundra spänn. Men Stockholm var fint, det var det.