Vi ska gå ut i skogen och möta resten av familjen, dottern och jag. Vi ska ha picknick. Det är söndag och vi ska precis påbörja sommarlovets sista vecka. Jag börjar gråta när jag ska dra på mig skorna. Man måste ta i lite för att få på sig dem och jag orkar inte. Jag är så trött.
Dagarna innan har jag hjälpt en vän som varit ännu tröttare än mig. Jag har givit av mig själv, både med fysisk och psykisk kraft. Dessutom har jag mens. Dottern hämtar mina foppaskor istället och vi går sakta ut i skogen.
Hela sommaren har vi jagat. Vi har haft en jättefin sommar, det är inte det. Men vi har jagat. Jagat upplevelser, minnen. Och vi har haft så roligt. Upplevt lycka. Känt känslan av att livet är perfekt. Känt lugn. Carpat diem. Upplevt häftiga saker. Vandringen på Torsburgen. Kolmården. Gröna lund. Christian Kjellvander på Stelor hotell. Alla vännerna. Släkten. Baden i Sandviken. Vandringen på mitt kära Näsudden. Herta med släkten. Ljuvligt. Ljuvlig har sommaren varit. Men nu är jag trött.
Jag grinar ännu när vi möter de andra. Min man breder resolut ut filten precis där vi står och sätter ner mig på den. Ger mig lite kaka fast jag inte ska äta kakor. Klappar mig över ryggen. Barnen fattar läget. Det är ingen sorg, inget gräl eller något drama som förorsakat gråten. Jag är bara trött och behöver gråta lite. Det är en rimlig gråt. Så jag sitter där på filten och småhulkar medan de pratar på. Plötsligt skrattar vi alla fem. Skogen liksom fylls av våra skratt. Solen skiner på oss och det luktar sensommar.
Jag lägger mig ner. Spanar på trädtoppar. Snart ligger vi där alla fem, med huvudena på varandras magar och tittar upp på tallarna. Pratar om hundvalpen som flyttar hem till oss på söndag. Ett av barnen berättar om vilka drömmar det har för framtiden, vilket för maken in på en detaljerad berättelse om en dröm han drömt om att vi var på Mallorca och mötte vår egen katt mitt på gatan där nere. Vi skrattar hela skogen full igen.
Storasyster gör armband och fotband och tåband av grässtrån runt våra leder. Lillebror övar på att göra knutar av långa strån. Vi pratar och pratar. Myrorna intresserar sig för oss ibland och ibland hörs kvistar brista inne i snåren. Kanske är det rådjuren vi ibland har sett i vår skog, på vår tomt till och med.
Vi ligger där länge. På vägen hem plockar vi sensommarblomster och gräs till kaninen där hemma. Vi lagar middag och barnen leker länge i trädgården efteråt och vi hinner sitta och prata en god stund, vi vuxna.
Och jag kan inte komma ifrån tanken på att här har vi ägnat åtta veckor åt att jaga efter den perfekta sommarstunden. Det perfekta minnet. Och så hittade vi det några hundra meter hemifrån bara, i skogen bakom huset.